Det har gått över ett år sedan jag lämnade in ett klagomål till justitiekanslern med anledning av att mina initiativ till ändring av kommunindelningen inte nått Helsingfors stadsstyrelse (se "Kommuninvånarinitiativet nådde inte stadsstyrelsen. Den 9 juni 2020"). Min gissning är att initiativet skulle ha haft större chanser att nå stadsstyrelsen efter att Helsingfors fått en ny borgmästare, eftersom det är borgmästaren som ansvarar för föredragningslistan. Kanske ökar bytet av borgmästare även sannolikheten för att justitiekanslern på riktigt behandlar mitt klagomål. Enligt information på justitiekanslersämbetets webbsidor är målsättningen "att inkomna klagomål undersöks och avgörs inom en tidsperiod på ett år".
Även om smittspridningen av corona just nu är större i Finland än i flera andra europeiska länder har Finland på flera sätt klarat sig relativt bra genom pandemin. Till detta finns flera förklaringar, men en viktig förklaring torde vara det höga förtroendet för myndigheter och etablerade massmedier. Vi har i Finland långt klarat oss med rekommendationer och medborgarnas grundläggande friheter och rättigheter har inte i högre grad behövt begränsas för att förhindra en överbelastning av sjukvården.
De som följt med denna blogg torde ha insett att förtroendet för finska myndigheter inte alltid är så motiverat. I Finland förekommer en strukturell korruption där deltagande i mygel belönas och kan gynna karriären. (Se "Opportunism. Den 13 juni 2010".) Det kan vara bra att inte vara naiv på den punkten, men förtroendet för myndigheterna är ändå någonting som jag anser vara värt att slå vakt om. Ville jag vara synisk, så kunde jag i machiavellisk anda hävda att det viktigaste är att myndigheternas agerande ser ut att vara lagligt eller berättigat - även då det inte är det. Här kunde en okritisk media och informatörer som är skickliga på att sprida dimridåer vara till hjälp. Jag vill ändå tro att nyckeln till förtroende tvärtom är öppenhet, maktfördelning och oberoende medier. Myndigheterna måste förtjäna medborgarnas förtroende.
Misstro mot myndigheter och etablerade massmedier skapar en grogrund för konspirationsteorier. Under pandemin har det skrivits mycket om konspirationsteorier, kanske obefogat mycket. En del av de omskrivna konspirationsteorierna handlar om vaccin mot SARS-CoV-2 och virusets ursprung. Jag har även själv på min andra blogg skrivit om konspirationsteorier (se speciellt "Konspirationsteoriernas år 2020") och intresserat mig för både konspirationer i sig och konspirationsteorier. Själv tror jag inte på några egentliga konspirationer då det gäller coronan, men det är uppenbart att de kinesiska myndigheterna täckt igen spår som kunde hjälpa oss att hitta virusets ursprung. Inte heller fallet Sibbo handlar om någon egentlig konspiration, utan snarare om vad som på engelska kunde kallas coverup.
Konspirationer torde vara ovanliga och det är orimligt att tänka sig att några konspirationer i högre grad styr världens gång. Däremot finns det ofta ett behov av att dölja verkliga avsikter och motiv. Politiker begår dessutom misstag, som de efter förmåga försöker dölja. Mycket förenklat kan man säga att fallet Sibbo handlar om en överenskommelse om att informellt koppla ihop kommunreformen KSSR (Paras) med inkorporeringen av sydvästra Sibbo. Inkorporeringen kunde ha förverkligats enligt rådande kommunindelningslag, om man lyckats pressa Sfp och beslutsfattarna i Sibbo att formellt frivilligt gå med på en ändring i kommunindelningen. Planen misslyckades och ledande politiker med Matti Vanhanen, Hannes Manninen, Jussi Pajunen och Jan Vapaavuori i spetsen behövde täckmantlar och dimridåer för att täcka igen spåren och dölja den uppenbara kopplingen.
Inlägg
