Demokratiska spelregler. Den 2 februari 2008

Hufvudstadsbladet har publicerat en artikel med rubriken "Sibbo kan tvingas till vårdsamarbete". Början på artikeln lyder enligt följande:

Om ett knappt år blir Sibbo av med den sydvästra delen av kommunen. Befolkningen minskar då till ungefär 17 500.
Det är klart under de 20 000 som kommun- och servicestrukturreformen kräver för att kommunen ensam ska få ansvara för sin social- och hälsovård.
I går var representanter för Sibbo kallade till finansministeriets kommunavdelning för en första förhandling om vad kommunen förväntas göra.
Beskedet till Sibbo är entydigt: Kommunen uppfyller inte kravet.
Lagen är hård. Vi fungerar på regeringens mandat och ger ingen flexibilitet, säger statssekreterare Velipekka Nummikoski.
Han säger att det inte handlar om en Sibbofråga utan betonar att liknande diskussioner förs med flera andra kommuner.
Orsaken till varför Sibbo faller ned under den kritiska gränsen spelar enligt honom ingen roll.
Inställningen gör Christel Liljeström, ordförande för kommunstyrelsen i Sibbo, upprörd.
Ministeriet bryr sig inte om bakgrunden till varför vi blir färre än 20 000.
Dessutom:
Det tar inte många år innan vi är uppe i 20 000 invånare igen.

På eftermiddagen den 15 januari publicerade bl.a. Helsingin Sanomat en notis från FNB med rubriken "Kuntaministeri Kiviniemi: Sipoo oli poikkeus". Minister Mari Kiviniemi upprepar alltså här påståendet att Sibbo är eller var ett undantag. I notisen ger hon följande motivering:

Erikoistapauksena sitä myös perusteltiin valtioneuvoston päätöksenä. Kysymys oli metropolialueesta, jonka yhdessä osassa kasvu oli pysähtynyt. Se oli poikkeuksellista eikä samanlaisia esimerkkejä löydy maaseutujen keskuskaupungeista. Pikemminkin päinvastoin siellä on kilvan kaavoitettu keskuskaupunkien rajoille.

Kiviniemi verkar här även känna till motiveringarna i högsta förvaltningsdomstolens beslut, men ett dygn senare uttrycker hon dessa motiveringar exaktare i Helsingin Sanomats egen nyhetsartikel "Kiviniemi: Sipoo ei ollut ennakkotapaus":

Sipoon osien liittäminen Helsinkiin oli Kiviniemen mukaan poikkeustapaus, koska perusteet täyttivät valtioneuvoston asettamat, Helsingin erityisasemaan liittyvät vaatimukset esimerkiksi yhdyskuntarakenteen kehittämiselle.

HFD hänvisar inte alls till staden Helsingfors "specialstatus", utan till det faktum att Helsingforsregionen i de av statsrådet år 2000 definierade nationella målsättningar för områdesanvändning ("Valtioneuvoston päätös valtakunnallisista alueidenkäyttötavoitteista") på 56 sidor finns ett en sida långt avsnitt med rubriken "Helsingin seudun erityiskysymykset". Helsingforsregionens påstådda specialstatus kan lika väl tillämpas på t.ex. Tusby och Vanda som på Sibbo.

I den tidigare notisen hävdar Kiviniemi att fallet Sibbo handlar om att tillväxten hade slutat i en del av metropolområdet. Kiviniemis påstående är så inexakt att det är svårt att kommentera det, men påståendet att det kring "landsbygdens centralstäder" har planerats vid gränserna är intressant. Just detta fennomen är socialdemokraternas och De grönas viktigaste argument för kommunsammanslagningar. I själva verket är det inte minst för att Sibbo började planera vid gränsen till huvudstadregionen som SDP och De gröna har gett annekteringen av sydvästra Sibbo sitt stöd. Det är även skäl att notera att stadsbebyggelsen i öst slutar vid gränsen till Vanda och inte vid Sibbogränsen.

I notisen kommer Kivviniemi med ytterligare ett hårresande påstående:

Oikeuden päätökseen pettynyt Rkp:n kansanedustaja Mikaela Nylander leimasi koko prosessin demokratian loukkaukseksi. Kiviniemi vastasi, että korkeimman hallinto-oikeuden mukaan asiassa on noudatettu lakia ja "silloin on toimittu demokratian pelisääntöjen mukaan".

Det är beklämmande att HFD: avgörande utnyttjas som ett argument för annekteringens politiska och moraliska berättigande. HFD har i princip bara tagit ställning till annekteringens laglighet. I verkligheten har man i fallet Sibbo inte alls följt lagen, utan prövat nya tolkningar av lagen, tänjt på lagen och direkt agerat i strid mot lagens föreskrifter när det gäller processuella fel. Att HFD förkastade alla besvär betyder inte automatiskt att Sibbo kommun skulle ha hörts på det sätt som lagen föreskriver då Pekka Myllyniemi utnämndes till kommunindelningsutredare. I sitt beslut säger HFD visserligen följande:

Av utredningen i ärendet har framgått att Sibbo kommun har hörts innan kommunindelningsutredaren tillsattes. Beredningen har inte varit felaktig på den grunden att Sibbo kommun inte skulle ha fått en tillräcklig tid på sig att ta ställning till den kommunindelningsutredare som skulle tillsättas. Beredningen har inte heller varit felaktig av den anledningen att invånarna i de berörda kommunerna inte hade beretts tillfälle att bli hörda om tillsättandet.

Jag är ingen expert på förvaltningsrätt, men det är uppenbart att Sibbo var ett undantag även då kommunen hördes angående av utnämningen av Myllyniemi till utredningsman. Kommunen kontaktades endast per telefon och först efter att Sibbo ställde krav fick kommunstyrelsen ta ställning till utnämningen. Sibbo fick några dagar på sig där Kemijärvi och Pelkosenniemi fick en hel månad på sig vid den senaste utnämningen av Myllyniemi till utredningsman. (Se "HFD läckte information till ministeriet. Den 31 januari 2008".)

Även om Helsingfors, ministeriet och statsrådet skulle ha följt lagens bokstav betyder detta naturligtvis inte att "de demokratiska spelreglerna" har följts. Sibbo är även här ett undantag så till vida att man brutit mot skrivna och oskrivna regler. Rådgivande folkomröstningar är inte juridiskt bindande, men det brukar höra till de demokratiska spelreglerna att resultatet i folkomröstningar respekteras. Lagen kan inte tvinga myndigheter att lyssna fastän befolkningen har rätt att höras, men själva idén med rätten att höras är att medborgarna på ett demokratiskt sätt skall kunna påverka beslut. Rent juridiskt har HFD rätt i att invånarna i de berörda områdena hörts. Kommunindelningsutredaren föreslog inte att det skulle hållas en rådgivande folkomröstning, men kommunfullmäktige i Sibbo tog själv initiativ till en folkomröstning. Och se, folkomröstningen där 93,3 % röstade mot utredningsmannens förlag innebär i sig att Sibbo hörts och statrådets beslut därigenom varit lagligt. I sitt beslut sägger HFD att "Kommunen har också hörts genom att Sibbo kommun har ordnat en rådgivande kommunal folkomröstning." Se där minister Kiviniemis demokratiska spelregler!