Den tredje statsmakten. Den 29 juni 2007

Bevakningen av fallet Sibbo fortsätter med analyser, kommentarer och reflektioner. Hjallis Harkimos sade igår i etern att "De kan se sig ..." Jag delar Harkimos åsikt i denna fråga, men jag kommer att uttrycka min uppfattning i mera sofistikerade ordalag.


Nästa rond i fallet Sibbo är juridisk, men Högsta förvaltningsdomstolens beslut i frågan behöver inte vara helt oberoende av hur Sibbofrågan diskuteras i medierna. Statsrådets motiveringar för att det finns särskilt vägande skäl grundar sig på lösa antaganden och föreställningar, som det går att argumentera mot. HFD kan väl inte i det aktuella fallet fungera som gummistämpel, då Helsingfors förvaltningsdomstol uttryckligen har betonat att Sibbo kommuns och sibbobornas rättsskydd är tryggat i och med att de kan besvära sig över statsrådets beslut.

Om HFD skulle godkänna statsrådets beslut från igår kommer inte bara förtroendet för HFD att skadas. Ett godkännande av beslutet skulle antyda att utredningar och utlåtanden bara är formaliteter och spel för gallerierna. Det förefaller ofattbart att Högsta förvaltningsdomstolens domare skulle godkänna att en låtsasutredning av kvacksalvaren Pekka Myllyniemi får stå som grund för statsrådets juridiska tolkning.


Innan man lägger ett allt för stort hopp till Högsta förvaltningsdomstolen, är det ändå skäl att notera att Finland inte är en rättsstat i sträng bemärkelse. Högsta förvaltningsdomstolens beslut stämmer oftast överens med de politiska besluten och HFD har inte samma oberoende ställning som i konstitutionella rättsstater. Därför kallas median i Finland, liksom i Sverige, för den tredje statsmakten, inte den fjärde statsmakten.

Idén om den fjärde statsmakten bygger på Montesquieus maktfördelningslära, enligt vilken den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten bör skiljas från varandra. Maktfördelningen är rättsstatens grundprincip, men i Finland garanterar den dömande makten inte skydd mot den verkställande maktens godtyckliga tolkning av lagen. Denna avsaknad av rättssäkerhet kan idéhistoriskt delvis förklaras med ett inflytande från Sverige, där enligt den socialistiskt-socialdemokratiska föreställningen välfärdsstaten representerar rättvisan. En annan idéhistorisk förklaring till att den verkställande makten har fått stå över den dömande makten är arvet från den ryska tiden, då föregångaren till Samlingspartiet det gammalfinska partiet representerade undfallenhetslinjen. Ytterligare en historisk förklaring är påtryckningarna från Sovjetunionen och Kekkonenepoken, då en konstitutionell linje i vissa frågor saknade reala politiska förutsättningar. Genom att Finland blivit medlem i Europeiska unionen är den verkställande makten dock i högre grad än förut underställd lag och fördrag. Därför kunde det trots allt vara korrekt att benämna medierna den fjärde statsmakten.

Vare sig medierna är den tredje eller den fjärde statsmakten är det uppenbart att mediernas bevakning av den politiska makten i högsta grad hade behövts i fallet Sibbo. Jag vill påstå att Helsingfors och Vanhanens agerande inte hade varit möjligt om vi i Finland hade haft en pluralistisk press. I den aktuella frågan kom Helsingforspartiet att helt kontrollera den finskspråkiga pressen. Fallet Sibbo bjuder på bisarra exempel på politikernas knähundar så som Helsingin Uutisets ledarskribent och redaktör Kimmo Oksanen på Helsingin Sanomat, men av större betydelse är avsaknaden av en aggressiv undersökande journalistik. Här kunde den svenskspråkiga pressen och speciellt Hufvudstadsbladet trots allt ha gjort mera.

När jag i början av veckan ville erbjuda material som enligt min bedömning klart visade att ministern som utnämnde utredningsmannen var inblandad i en komplott, uttryckte nyhetschefen tydligt sitt ointresse. Jag hade inte förväntat mig att Hbl skulle ha kommit med några stora avslöjanden, men man kunde gärna t.ex. till den ärevördiga överborgmästaren ha ställt några obehagliga frågor, som denna inte kunde ha svarat på.


Där man i fallet Sibbo från Helsingfors sida har satsat på desinformation och spridning av vanföreställningar via medierna, gick man från Sibbos sida in för att satsa på juridiken. Därför skulle det vara ett desto större hån mot lag och rätt om Högsta förvaltningsdomstolen godkände statsrådets beslut.