Plan A, plan B och plan C. Den 4 juli 2007

Då man ser på de spektakulära bristerna i de två förslagen till ny kommunindelning förefaller inkorporeringsinitiativet ha varit dåligt förberett. I verkligheten hade man inte bara en utan rentav två reservplaner. Plan A var att kommunministern hotar med ett område på 5000 hektar så att Sibbo frivilligt accepterar ett område på 3000 hektar, som Helsingfors sedan föreslår. Denna plan torde ha misslyckats för att vissa uppgifter läckte till medierna eller på grund av missförstånd. För Sfp:s del hade alternativet varit tråkigt, men det hade även haft fördelar. Att Helsingfors skulle föreslå området på 5000 hektar och inrikesministeriet via utredningsmannen föreslå området på 3000 hektar var en reservplan, men inte den första reservplanen. I själva verket motsvarar detta förfarande en plan C, en verklig nödlösning med oviss utgång och tråkiga följder.

Då plan A misslyckades och Helsingfors hade gjort sitt förslag på 5000 ha uttryckte statsministerns sitt stöd för förslaget. Han sade att han uppmuntrat Helsingfors till initiativet, att han starkt stöder initiativet och att förslaget har centergruppens stöd. Med facit i hand förefaller statsministerns uttalanden högst oförnuftiga. På inget sätt stödde statsministerns uttalanden förutsättningarna för att plan C skulle kunna ros lyckligt i land. Om vi däremot räknar med en plan B, blir statsministerns agerande ändamålsenligt.

Det finns starka belägg för att det fanns en plan B, som dock snabbt kom att visa sig vara en missräkning. Jag vill inte här exakt avslöja vilka bevisen för en plan B är, men det handlar inte bara om spekulationer. Plan B gick ut på att kommunministern och statsministern skulle antyda att de stödde förslaget på 5000 ha efter att Helsingfors officiellt hade kommit med detta förslag. Därigenom skulle kommunfullmäktige i Sibbo ha pressats till att i samband med utlåtelserundan föreslå eller ställa sig bakom ett "kompromissförslag" på 3000 ha. Därmed hade villkoren i 5 § i kommunindelningslagen uppfyllts och inrikesministeriet kunde ha tagit beslutet om en annektering. Att det från statsmaktens sida fanns beredskap till ett kompromissförslag antydde statsministern redan i sitt tal vid bostadsmässan den 14 juli. Före det torde Helsingfors dåvarande stadsstyrelseordförande ha informerat Sibboledningen om möjligheterna till ett kompromissförslag.

Plan B visade sig dock vara en missberäkning. Statsministerns uttalanden, Helsingfors oerhört fräcka förslag på det 5000 ha stora området och Helsingforspolitikernas fula agerande gav upphov till en folkstorm, som varken Sfp eller kommunfullmäktige i Sibbo kunde negligera. Dessutom hade den juridiska expertisen bedömt att Helsingfors förslag saknade juridiska förutsättningar. Således behövdes plan C och utredningsmannen förslag. En behandling i Högsta förvaltningsdomstolen kunde inte längre undvikas.