Opportunism. Den 13 juni 2010

Min blogg är ingen moraliskt uppbygglig läsning. Studiet i fallet Sibbo handlar om hur mygel, fusk, lögn, förtal och opportunism lönar sig och belönas. Själv har jag i fallet Sibbo förvarat förlorarna, eller de som kom att bli förlorare. Sibbo förlorar Östersundom, Östra Nylands förbund slås samman med Nylands förbund, Sfp körs över och förlorar sina maktpositioner. I samtliga rättsprocesser har jag stått på den förlorande partens sida. De vars korruption, mygel och fusk jag har försökt avslöja och uppmärksamma har varit betydligt framgångsrikare. Jan Vapaavuori och Mari Kiviniemi blev ministrar som en direkt följd av fallet Sibbo, Mika Rossi blev statsministerns rådgivare och senare kommunministerns politiska statssekreterare, Risto Rautava blev ny stadsstyrelseordförande i Helsingfors, Otto Lehtipuu blev ny stadsfullmäktigeordförande, Kari Prättälä belönades med uppdrag på finansministeriets kommunavdelning, Arto Sulonen valdes till ny direktör för juridiska ärenden vid Kommunförbundet.

Det heter att historien skrivs av segrarna och det torde även gälla i fallet Sibbo. Historieskrivare är liksom journalister och tjänstemän ofta opportunister som ställer in sig eller bara anpassar sig till uppdragsgivarens förväntningar. Troligtvis kommer min blogg att glömmas och negligeras. I bästa fall avfärdas mitt studium i fallet Sibbo som en konspirationsteori i mängden av konspirationsteorier, som det finns i överflöd av på nätet. Konspirationsteoretiker har för övrigt en tendens att stämplas som bittra förlorare, som kanske hoppats på inflytande, men som får nöja sig med att dela sin kritik med andra förlorare i samhällets marginaler.

Om Mauri Pekkarinen valts till ny ordförande för Centern, hade Finland fått en statsminister som inte varit införstådd i metropolpolitikens kärna, att Helsingfors gynnas på bekostnad av grannkommunerna och andra städer i utbyte mot att Helsingforspolitikerna (och Jyrki Katainen) stöder Centerns krav i kommunreformen. Vad valet av Pekkarinen hade betytt för synen på metropolpolitiken och fallet Sibbo får vi aldrig veta. Mari Kiviniemi är i egenskap av kommunminister en inkarnation av metropolpolitiken och den oheliga alliansen mellan Centerledningen och Helsingfors.



Jag kan inte förneka att det känns olustigt att se Kiviniemi väljas till ny ordförande för Centern. Följande steg är kanske att Mika Rossi (se "Medborgarinflytande och kommunal demokrati. Den 23 oktober 2008" och "Sudetområde. Den 6 januari 201o") blir ny kommunminister. Men jag är ändå inte enbart missnöjd över partikongressens val. Valet av Kiviniemi var kanske den enda möjligheten för Centern att sitta med i regeringen efter nyval. Jag bävar vid tanken på vad som kunde hända med kommunerna i Finland, ifall Centern inte sitter med i regeringen då Paras-ramlagen upphör att gälla.



Kanske var majoriteten av delegaterna på partikongressen i Lahtis realistiska nog att inse den nakna sanningen att Kiviniemi var partiets enda chans att förbli salongsfähigt och hålla sig kvar i makten. Detta är kanske ändå att överskatta delegaterna. Men det faktum att metropolpolitikern Mari Kiviniemi valdes till ordförande kräver en förklaring. Senaste gång dög hon inte ens som viceordförande.

Medierna i söder har under våren gång på gång överdrivit Kiviniemis möjligheter att väljas till ordförande. Positiva prognoser har emellertid en tendens att bli självuppfyllande. När kongressen i Lahtis närmade sig och Kiviniemis understöd föreföll öka uttryckte allt flera centrala opinionsbildare sitt stöd för Kiviniemi. Väljare tenderar i allmänna val att rösta på partier och kandidater som har vind i seglet och förutspås bli vinnare, men inom ett parti handlar det även om att gynna sina egna möjligheter genom att satsa på rätt häst. Även detta är en form av opportunism.

Valet av Kiviniemi tolkades som ett steg mot förnyelse. Kiviniemi är inte nödvändigtvis mera korrumperad än övriga kandidater i ordförandevalet, men så mycket förnyelse torde hon inte föra med sig. Kiviniemi var ursprungligen Matti Vanhanens ekonomiska rådgivare och hennes politiska karriär är helt beroende av att hon backats upp av Vanhanen. När det gäller metropolpolitiken i allmänhet och Sibbofrågan i synnerhet är Kiviniemi en av Vanhanens få betrodda.