Historien som legitimerande myt. Den 2 september 2006

Historien används mycket allmänt för att legitimera politisk makt, politiska beslut och politiska gränser. Nationell historia handlar ofta om hur nationens fädrar hjältemodigt befriat folket ur en förtryckares bojor. Ett ifrågasättande av den rådande politiska ordningen betraktas därför som ett svek mot friheten och nationens ljusnande framtid. Jag har behandlat historiska berättelsers betydelse som myter eller legitimationsberättelser i min avhandling Stora och små europeiska historier samt i akademiska kurser i historiefilosofi och om myter och historia.

Speciellt när det gäller dyra, svåra, kontroversiella och moraliskt tvivelaktiga beslut brukar politiker söka en legitimerande grund i historien eller nationella myter. Historiker har ofta ställt upp med att belysa nya aspekter av historien, som får de politiska besluten att framstå i fördelaktig dager. Genom att svartmåla aktuella fiender, gamla regimer eller gångna tider kan historieskrivningen få den rådande ordningen att förefalla berättigad. Historiker brukar visserligen föredra historisk kontinuitet framför omstörtande förändringar, men även kontinuitet kan vara en legitimerande grund.

Christel Liljeström, som är kommunstyrelseordförande i Sibbo, har betonat Sibbos 650 år som ett argument för kommunens fortsatta existens. Man behöver inte vara historiker för att känna vördnad och respekt för en så lång kontinuitet. I Finland är alla gamla byggnader och befästningar skyddade av lagen. I Finlands historia är 650 år en så lång tid att varje fornlämning av den åldern skulle utgöra ett hinder för vägar och byggnader. Dess värre finns det ingen instans som skyddar gränser eller fortgående företeelser.

Professorn i Europas historia Laura Kolbe, som är centerpartistisk ledamot i Helsingfors stadsfullmäktige, har aktivt tagit ställning för Centerns nya skenbart huvudstadsvänliga politik i allmänhet och Helsingfors annekteringsplaner i synnerhet. (Se City-Centern. Den 3 augusti 2006.) Det är inte alltid uppenbart i vilken roll hon uttalat sig, även om hon i sina kolumner titulerats centerpartistisk fullmäktigeledamot, inte professor i historia. I kommuntidningen Kuntalehti säger Kolbe att inkorporeringen av en del av Sibbo med Helsingfors skulle utgöra en historisk kontinuitet på huvudstadens tillväxt: ”Sipoo-osaliitos toisi jatkuvuutta pääkaupungin kehityshistoriaan.”

I andra sammanhang har Kolbe jämfört anslutningen av sydvästra Sibbo med tidigare anslutningar. Hon har även påstått att Sibbo eller sydvästra Sibbo liksom andra stadsdelar som tidigare har anslutits till Helsingfors skulle bevara sin identitet. Dylika påståenden kan man kanske göra i egenskap av politiker, men inte i egenskap av professor i historia, för påståendena är fullständigt ogrundade. Sydvästra Sibbo har aldrig varit ett område med en egen identitet så som t.ex. Haga eller Nordsjö; sydvästra Sibbos identitet bygger på att området är en del av Sibbo samt på att det inte hör till Helsingfors. Speciellt är det på sin plats att notera att Helsingfors hittills alltid vuxit innanför det gamla Helsinge sockens gränser. Vill man hitta historiskt berättigande för Helsingfors expansion torde det bara finnas ett alternativ: att Helsingfors går samman med modersocknen eller -staden Helsinge/Vanda.

Helsingin Sanomat publicerade just ikväll en artikel under rubriken "Helsingin pinta-alaa on kasvatettu koko sen historian ajan" (Helsingfors yta har vuxit under stadens hela historia). Det var ju ett märkligt sammanträffande. Artikelförfattaren låter förstå att den nu planerade utvidgningen av Helsingfors i ett historiskt sammanhang inte är någonting nytt, men jag upprepar: Helsingfors har hittills alltid vuxit genom att områden som tidigare hört till Helsinge socken eller landskommun (på finska Helsingin pitäjä respektive Helsingin maalaiskunta) anslutits till staden.

Utredningsman. Den 1 september 2006

Inrikesministeriet överväger att tillsätta en utredningsman för att förbereda eller utreda förskjutningarna av Helsingfors, Vandas och Sibbos gränser, skriver Helsingin Sanomat. (Se även YLE Internytt och Borgåbladet.) Som orsak till planerna på att tillsätta en utredningsman nämner tidningen det faktum att politiker börjat tvivla på lagligheten i Helsingfors ansökan om att få inkorporera sydvästra Sibbo. Svenska folkpartiets ordförande Stefan Wallin hann redan välkomna förslaget (se Kuntalehti, se FNB/Hbl), men den erfarne f.d. ordföranden, miljöminister Jan-Erik Enestam ser mera kritiskt på förslaget (se Radio Vega, HS). Enestam säger att man genom att tillsätta en utredningsman kan undvika en juridisk granskning av lagligheten i Helsingfors ansökan. Genom att tillsätta en utredningsman kunde regeringen istället direkt ta ställning till utredningsmannens utredning. Enestam menar att statsrådet på detta sätt under den nuvarande regeringsperioden kan hinna ta ställning till annekteringsplanerna. (För Sibbo kommunstyrelses ordförande Christel Liljeströms kommentar lyssna på Radio Vega Aktuellt.)

Förslaget på att tillsätta en utredningsman stöder uppfattningen att det i själva verket är statsrådet och kommunminister Hannes Manninen som har brottom att ansluta sydvästra Sibbo till huvudstaden. Helsingfors kunde väl i princip göra ett nytt, lagligt beslut att ansöka om att få inkorporera delar av Sibbo och Vanda. Då skulle emellertid inte den sittande regeringen hinna behandla ansökan. En utredningsman kan kanske även rädda ministrarnas ansikte genom att en ansökan som de uttryckt sitt stöd för inte behöver konstateras olaglig. På vilka lagliga grunder regeringen sedan skulle kunna besluta om en gränsförskjutning har jag ingen aning om, då det ju inte bara är ordningen genom vilken Helsingfors beslut tillkom som är olaglig. De i lagen föreskrivna kriterierna för korringeringar av kommungränserna torde fortfarande inte vara uppfyllda, hur en utredningsman än vänder på steken. Jag är rädd för att tillsättandet av en utredningsman ökar chanserna för att lagen kringås. I själva verket är väl en utredningsman i sig ett sätt att kringå en i lagen föreskriven ordning.

Helsingfors och Helsingfors. Den 31 augusti 2006

Helsingfors är en viktig stad för Finlad. Men i regionaliseringens och globaliseringens tidevarv kan det visa sig att det är Estland och esterna som drar den största nyttan av att Finlands regering nu vill satsa på huvudstaden. Visserligen är staten och därmed hela Finland beroende av de skatter som man kan hova in i Helsingfors, men statens roll som finansiär av landsbyggden är inte vad den var före Finlands inträde i Europeiska unionen och före den intensifierade globaliseringen. Norra Finland är nu och i framtiden i stället allt mera beroende av EU:s stöd, kommunernas och landskapens egna ekonomiska utveckling och den ekonomiska utvecklingen på Nordkalotten. När Centerministrarna nu vill stöda Helsingfors genom att erbjuda sydvästra Sibbo åt huvudstaden är det nog inte glesbygdens och de traditionella väljares bästa man har i tankarna. Här handlar det iställe om att kunna visa upp resultat och stöd för Helsingfors med tanke på att erövra nya väljare i staden.

Hur viktig Helsingfors är för Finland beror på vad man menar med Helsingfors. Esbo- och Vandabor som reser utomlands torde berätta att de kommer från Helsingfors. Utomlands vet ingen vad Esbo är, fastän det står Espoo på Nokias pressmeddelanden. Tekniska Högskolan heter på engelska Helsinki University of Technology, fastän Otnäs hör till Esbo. På sin höjd vet utlänningar som besökt Finland att Helsingfors flygplats heter Vantaa. Esbo och Vanda ingår i Helsingfors i en utvidgad bemärkelse. Det är detta större Helsingfors, lokalt ofta kallat Storhelsingfors, på finska Suur-Helsinki (se Storhelsingfors. Den 14 augusti 2006), vars ekonomiska utveckling är viktig för hela södra Finland.

För Storhelsingfors, helsingforsregionens eller "metropolens" utveckling har det ingen större betydelse hur Sibbo utvecklas eller i vilken riktning staden växer. Däremot kan det vara i Helsingfors stads intresse att huvudstadsregionens tyngdpunkt justeras österut. I (det mindre) Helsingfors snäglar man avundssjukt på Esbo, som blivit landest främsta teknologicentrum och hemort för Nokia. Liksom jag i gårdagens blogginlägg noterade är det ingen nationell fråga hur Helsingfors stad klarar sig i konkurrensen med grannstäderna. Därför utnyttjar man medvetet tvetydigheten i begreppet eller namnet Helsingfors, för att få stadens behov att förefalla vara en nationell fråga.

Megalomani? Den 30 augusti 2006

TV-programmet Suomi express hade besökt Sibbo, där Helsingfors stadsdirektör Jussi Pajunen intervjuades tillsammans med Ilkka Luoma och Mia Vanhatalo. Pajunen framförde här ett lite förnyat argument för varför sydvästra Sibbo bör anslutas till Helsingfors: Nu har Helsingfors en äkta chans att bli Östersjöns ledansde stad ("aito mahdollisuus nousta Itämeren johtavaksi kaupungiksi"). I Finland är det lätt att väcka nationella känslor genom att tala om finländska möjligheter i tävlingar och jämförelser med andra länder. Pajunens tro på Helsingfors möjligheter kan se ut som ett uttryck för megalomani, men snarare handlar pratet om Helsingfors som en metropol av internationell betydelse om att försöka utnyttja finländarnas svaga nationella självkänsla för att vinna stöd för stadens utvecklingsplaner. Självklart har anslutningen av sydvästra Sibbo inte någon avgörande betydelse för Helsingfors möjligheter att klara sig i kunkurrensen med andra medelstora städer i norra Europa.

En mera realistisk målsättning för Helsingfors stadsdirektör vore att säkra stadens ställning som den ledande staden i huvudstadsregionen. I konkurrensen med Nokia-hemorten Esbo och Gateway-staden Vanda kan Helsingfors kanske behöva sydvästra Sibbo, men denna målsättning motsvarar inga nationella intressen. Åtminstone är detta inte ett mål som väcker finländarnas patriotiska känslor.

Esbobon Ilkka Luoma föreslog i TV-programmet att Helsingfors istället för att expandera österut borde gå samman med Vanda. Historiskt sett finns det grunder för denna samgång. Helsingfors utvidgning har alltid skett innanför Helsinge sockens gränser. Helsingfors har även fått sitt finska namn direkt från namnet Helsinge (motsvaras på finska av Helsingin pitäjä och Helsingin maalaiskunta). I Vanda (fd Helsinge) har det faktiskt funnits ett relativt stort intresse för en samgång. Efter att Helsingfors denna sommar i sina annekteringsbeslut handlat bakom Vandas rygg och brutit mot överenskommelser (se Att legitimera ett rån. Den 25 augusti 2006) kan det dock vara svårt att inleda förhandlingar om en samgång eller ens ett utvidgat samarbete.

Om demokrati. Den 29 augusti 2006

Efter Helsingfors stadsfulmäktiges beslut att ansöka om att få ansluta sydvästra Sibbo till Helsingfors anklagades Helsingfors och dess fullmäktige för att handla odemokratiskt. Förslaget hade förberetts i smyg och ärendet förklarades brådskande utan klar motivering. Så här kan det inte gå till i en demokrati, var säkert mångas spontana reaktion. I en intervju i Presso 19.8 försvarar stadsstyrelseordförande Jan Vapaavuori Helsingfors mot anklagelserna med invändningen att demokrati kan förstås på många olika sätt. (Se Att legitimera ett rån. Den 25 augusti 2006.) Det har han förstoss rätt i.

Demokrati kan fösrstås på många olika sätt! Betydelsen av begreppet eller benämningen demokrati har under historiens gång utvecklats och förändrats. Under det kalla kriget var synen på demokrati i öst mycket annorlunda än i väst. Eller åtminstone gavs benämningen demokrati i öst en annan innebörd än i väst. Begreppet demokarti är värdeladdat och inexakt. De flesta torde i Finland i begreppet demokrati ändå inbegripa vissa demokratiska spelregler. Hit hör inte minst öppenhet och principen att ärenden som skall behandlas på beslutande möte bör meddelas på förhand. Demokrati betyder inte bara folkvälde. Demokrati är inte det samma som godtyckligt majoritetsstyre.

I Presso antyder Vapaavuori att Helsingfors beslut kan betraktas som demokratiskt därför att Helsingfors har 560 000 invånare medan Sibbo endast har drygt 18 000 invånare. I ett riksdagsval väger en halv miljon röster naturligtvis mera än ett par tiotusen, men om Vapaavuoris logik skulle tillämpas på beslutförandet inom Europeiska Unionen hade Finland inte längre några påverkningsmöjligheter. I demokratins namn kunde t.ex. Tyskland då besluta att tvångsansluta delar av sina grannländer. Nej, denna maktlogik kallas inte demokrati, åtminstone inte i västerländska liberala demokratier.

Rotslöshet. Den 28 augusti 2006

Den finska statskulturen är mycket ung. Finland har urbaniserats mycket sent, men ännu senare har den andliga urbaniseringen ägt rum. Till skillnad från landsbyar på kontinenten är nordiska byar till följd av storskiftet utspridda över stora områden. Kanske just därför har det för finländarna varit så svårt att anpassa sig till stadslivet. En annan orsak till anpassningssvårigheterna kan bero på att flyttningrörelsen från landet till staden ofta har betytt flyttning från inlandet till kusten. När finnarna flyttat till städerna har de lämnat sina rötter bakom sig och haft svårt att rota sig på den nya orten. Ofta har den nya hemorten varit en tidigare svenskspråkig ort, vilket ytterligare försvårat en identifiering med ortens historia och traditioner. Istället har man ofta försökt förneka ortens svenskspråkiga förflutna.

Störst är rotlösheten i förorterna, som saknar egen historia och identitet. Det faktum att förorterna ofta är mångkulturella gör det ännu svårare för dess invånare att känna sig hemmastadda. En hög frekvens hyresbostäder har inte bara en förslummande verkan. Att invånarna inte själva äger sina bostäder gör dem i sig mera rotlösa. Eftersom de socioekonomiska förhållandena är andra i villaområden synns problemen där inte på samma sätt. Småhus och egnahemshus garanterar dock inte att invånarna känner sig rotade.

Idealiserandet av egnahemsboende har ironiskt nog kommit speciellt starkt fram under Matti Vanhanens statsministerskap. (Se Egnahemshus. Den 19 augusti 2006 .) Barnfamiljernas och de goda skattebetalningarnas dragning till egnahemshus i kranskommunerna, vilket är ett problem för Helsingfors, kan i själva verket ses som ett symptom på finländarnas rotlöshet i storstaden. Egnahemshuset löser dock inte i sig problemet med rotlösheten. För att invånarna inte skall känna sig rotlösa måste orter få utvecklas i måttlig takt. Det tar tid för traditioner att förmedlas och sociala nätverk att utvecklas och utvidgas. Bebyggelse som skapas utan hänsynstagande till lokala traditioner, befintliga sociala nätverk i form av ideella föreningar och församlingar eller kommungränser som utgör grund för hembygdsidentiteten resulterar i sovstäder där invånarna inte känner sina närmaste grannar och där ingen bryr sig om den gemensamma närmiljö.

På 1960- och 1970-talet skapades nya förorter i rask takt fram ur intet. Stora områden byggdes på en gång, så att alla ortens invånare var nyinflyttade och inga sociala nätverk existerade. Vi har lärt oss att betrakta denna stadsplanering som ett fiasko, som ett resultat av den funktionalistiska erans övertro på ingensjörskonsten och utvecklingen. Helsingfor lider än idag av de problem som 60-talets förortsbyggande gav upphov till. Nu vill staden upprepa misstagen och bygga nya förorter i sydvästra Sibbo. På statsplanerarens skrivbord kan de nya förorterna te sig rätt idylliska. Förverkligas Helsingfors planer kommer idyllen dock att visa sig vara ett tomt skal. Bakom den eventuella fasaden av träpanel kommer människorna att känna sig lika rotlösa som i vilken annan sovstad.

Sibbo kommunstyrelse har i kväll inför fullmäktige lagt fram sitt förslag till Sibbos egna planer för tillväxt. (Se MTV3.) Kommundirektör Markku Luomas presenterade före fullmäktigemötet en utredning som beställts av Statens tekniska forskningscentral. Utredningen stödjer styrelsens förslag att fördubbla antalet invånare till 40 000 fram till år 2025. (Se FNB/Hbl.) Även enligt kommunens egna planer skulle tillväxten i sydvästra Sibbo ske oroväckande fort. Sibbo har dock helt andra möjligheter än Helsingfors att bygga området med hänsynstagande till områdets historia, traditioner och befintliga sociala nätverk. Som en del av Sibbo kan området bevara en egen identitet. Genom att ansluta sig till befintliga församlingar och ideella föreningar kan de nya invånare identifiera sig med bygdens lokalhistoria och därmed lättare rota sig i sin nya hembygd. Styrelsens ordförande Christel Liljeström betonade inför kommunfulmäktige uttryckligen att Sibbo inte bör göras till en sovstad.

Fullmäktige stödde enhelligt styrelsen förslag, som utgör ett motdrag mot Helsingfors planer. (Se HS.)

Kringgås lagen? Den 27 augusti 2006

Namninsamlingen mot Helsingfors annekteringsplaner avslutas officiellt idag. För en vecka sedan hade det, enligt Borgåbladet, redan insamlats 11 000 namn. Då namnen huvudsakligen samlats in i Sibbo torde de flesta undertecknaden vara Sibbobor. Majoriteten av de röstberättigade Sibboborna har därmed redan undertecknat medborgaradressen. Ytterligare har just nu 4757 personer undertecknat en namninsamling på Internet. Enligt tidningen Presso, som gjort en undersökning, är "nästan alla" Sibbobor emot Helsingfors planer på att annektera 5000 hektar av Sibbo. Då lagen säger att invånarna i de berörda kommunerna bör höras innan en förändring av kommungränserna görs, förefaller det klart att Helsingfors planer på att annektera sydvästra Sibbo saknar lagliga förutsättningar. Om kommuninvånarnas åsikter inte behövde beaktas, så skulle det ju inte vara någon idé med at låta dem höras. Enligt lagen kan kommunindelningen ändras "om ändringen leder till bättre service för regionens invånare, förbättrar invånarnas levnadsförhållanden och näringarnas verksamhetsbetingelser eller främjar kommunernas handlingskraft och gör verksamheten mer lönsam." Enligt Helsingfor fyller förslaget att införliva området i sydvästra Sibbo alla de ovannämnda villkoren. (Se protokollutdrag.) Enligt Sibbo uppfylls inget av villkoren. (Se Sibbos besvär.)

Det torde vara uppenbart att invånarna väster om Sibboviken och Sibbo å inte skulle få bättre service om sydvästra Sibbo anslöts till Helsingfors. Tvärtom skulle servicen åtminstone till en början radikalt försämras. Förbindelserna till Sibbos andra kommuncentrum Söderkulla och den kommunala servicen där är nu utmärkta. Speciellt skulle den lagstadgade servicen på svenska försämras om området anslöts till Helsingfors. Vet man i Helsingfors och i statsrådet inte att det i Sibbo finns äldre människor som överhuvudtaget inte kan göra sig förstådda på finska? För invånarna i Restsibbo skulle nu anlitade skolor, barträdgårdar, helgedomar, båthamnar och trafikförbindelser i sydvästra Sibbo hamna utanför kommunens gränser. Om lagen kan tolkas så som Helsingfors läser lagen är det fel på hela rättssytemet. Då det gäller Helsingfors inkorporering av den sk Västerkullakilen är det uppenbart att inga av de ovannämnda villkoren är aktuella. Syftet är ju bara att skapa en korridor till Sibbo. Det olagliga i Helsingforsfullmäktiges beslut är dokumenterat i juris doktor, professor Kaarlo Tuoris expertutlåtande.

För en icke-jurist förefaller det fullständigt klart att Helsingfors anspråk strider mot lagen. Därför är det anmärkningsvärt att Sibbo nu gör eftergifter. Man borde ju inte ha något att frukta. Varför tar sig en dubbelarbetande Helsingforsbo som jag tid att dagligen skriva upprörda blogginlägg, om utgången i Sibbofallet ändå är given? Svaret är att vi inte fullt litar på att Finland är en rättstat. Speciellt under centerpartistisk ledning har ju lagen tidigare körts över när "nationens intressen" så krävt. Lagen ger i viss mån oförutsägbara tolkningsmöjligheter när "särskilt vägande skäl" föreligger. Och om lagen står i vägen kan riksdagen stifta undantagslagar.