Tulen Siposta. Den 3 oktober 2006

Eftersom jag talar dålig finska, har det många gånger hänt att folk frågat mig varifrån jag är hemma. När jag svarat att jag kommer från Sipo har man ofta påpekat att jag lärt mig bra finska. (Sibbo heter på finska Sipoo.) Kanske föreställer man sig att Sipo är en stad i Estland eller ett land i Östeuropa. De helsingforsare som insett att jag i själva verket är finlandssvensk har ibland glatt nämnt att de hört om Sibbo-Vargarna. Kunskapen om var Sibbo ligger har varit skral, men att orten ligger på andra sidan varggränsen har man haft klart för sig. Föreställningen att Sibbo skulle utgöra ett Östberlin eller Nordkorea omgivet av en hög språkmur har jag aldrig stött på förrän Helsingfors i somras startade sin medielobbning och förtalskampanj mot Sibbo.

Det är inte medvetet som jag uttalat eller böjt Sibbos finska namn fel. I själva verket har jag varit mycket mån om att folk skall veta att Sibbo är Helsingfors grannkommun, fastän det kanske inte riktigt är sant. Min härstamning från Sibbo har gett mig hemortsrätt i Finland och därmed även hemortsrätt i landets finskdominerade huvudstad. Att båda mina föräldrar är födda i Helsingfors har mindre betydelse. När jag berättat att jag är född på Simsalö i Sibbo skärgård har jag nog fått mera sympati än om jag hade sagt att jag är uppvuxen i Brunsparken eller på Brändö (i Helsingfors). Som finländare vill man inte betraktas som utlänning, vare sig svensk eller östeuropeisk. Det är i sig inget fel i att, liksom min hustru, betraktas som utlänning eller invandrare, men de flesta vill nog betraktas av andra så som man själv betrakar sig. Vår identitet bestäms inte bara av hur vi betraktar oss själva och hur vi önskar bli betraktade, utan även av hur andra de facto betraktar oss.

Min Sibboidentitet torde vara speciellt viktig för mig för att jag talar dåligt finska. Finska språkets dominans i huvudstaden har åtminstone stärkt min hemlängtan till Sibbo. Det var nog även delvis med tanke på min svenska Sibboidentitet som Helsingfors planer på att annektera ett område som innefattar Simsalö gjorde mig så upprörd. Hemortens betydelse för individen handlar ändå inte bara om identitet. Min egen identitet skulle heller aldrig vara ett tillräkligt skäl för mig att försvara existerande gränser. I vår postmoderna tid kan vi utan större dramatik växla identiteter under livets gång och från sammanhang till sammanhang. Identiteten bör i sig inte vara helig, även om vi borde respektera andra människors identitet. Jag känner själv även en viss hembygdskärlek till andra orter, t.ex. min frus hemort i Italien, även om jag på inget vis uppfattar mig eller vill uppfattas som italienare.

Hembygdskärleken förutsätter en ort eller bygd. Bygden är någonting subjektivt som vi själva skapar. Vi väljer minnen, miljöer och landskap som vi placerar innanför en ram. Det som vi placerar innanför ramen väljer vi att betrakta som ett objekt, ett kärleksobjekt, som vi även ger ett namn. I själva verket är hembygdens namn ett essentiellt innehåll i vår hembygdskärlek. Hembygdens konturer blir speciellt tydliga för oss då vi en tid vistas utanför vår hemorten. Även kärleken till hembygden växer ofta med den hemlängtan eller nostalgi som vi känner då vi en längre tid befinner oss borta hemifrån.

Det innehåll som vi placerar innanför ramarna varierar från individ till individ, men det är delvis även gemensamt då vi har samma hembygd med samma ramar och samma namn. Vi väljer inte heller fritt innehållet, utan det är i hög grad bestämt av delvis gemensamma traditioner. Speciellt är det inte vi själva som väljer namnet och ramarna. Namnet utgörs vanligen av hemkommunens namn, ramarna av kommungränsen.

Min hembygd Sibbo har förändrats mycket under några årtionden. Språkförhållandena har förändrats, bybutiker har stängts, glesbygd har förvandlats till tätort, skolor har dragits in och nya skolor har grundats. Sibbo har ändå förblivit Sibbo och kommer så att förbli så länge ramarna består, så länge ramarna får bestå.

Ställningstaganden under pågående utredning. Den 2 oktober 2006

Centern har varit på 100-årskryssning. Dagens Hufvudstadsblad kan berätta att kommunminister Hannes Manninen under kryssningen fick utstå hård kritik för kommunreformen och för centerministrarnas agerande i Sibbofallet i synnerhet. Centern som parti behöver inte nödvändigtvis dömas för centerministrarnas ageranden, men om Centern återväljer Matti Vanhanen till ordförande så är det nog hela partiet som får ta ansvar för ett fult politiskt spel.

Kritiken mot Manninen var naturligtvis väntat. Överraskande är däremot Manninens svar på kritiken. Jouko Tikkanen vädjade om att Sibbos egna planer skulle tas på allvar. Manninens svar var att Sibbos egna utvecklingsplaner inte är realistiska och att Sibbo kommit igång för sent. Visserligen har statsminister Matti Vanhanen tidigare sagt precis det samma, men det var före beslutet om att utse en utredningsman. Det är faktiskt minister Manninen som utnämnt utredningmannen, vars opartiskhet redan ifrågasatts. (Se Jävig utredningsman. Den 25 september 2006.) Manninen har intygat att utredaren Pekka Myllyniemi börjar från rent bord då han skall utreda "om det finns behov för en utvidgning av Helsingfors stads område österut för att trygga utvecklingen av huvudstadsregionens samhällsstruktur." (Se Kommun- och servicestrukturreformen. Den 28 september 2006.) Manninens ställningstaganden under pågående utredning borde vara tillräckliga för att ogiltigförklara hela utredningen. Åtminstone tär Manninens senaste klavertramp ytterligare på utredningens och utredningsmannens trovärdighet.

Minister Manninens uttalande står i strid med en utredning som gjorts av Statens tekniska forskningscentral VTT. Man kan fråga sig om hur utredaren Mylliniemi på två månader utöver allting annat som skall utredas skall kunna motbevisa VTT. Han skall ju även bl.a. hinna motbevisa den juridiska expertisen. Den enda förklaring till att Manninen kan betrakta Sibbos planer som orealistiska är att centerministrarna redan bestämt att Sibbo inte skall få inlösa den mark som Helsingfors äger i Sibbo. Dess värre har Manninen själv uppmanat kommuner att utnyttja den rätt som lagen ger kommuner att inösa mark. Manninen har dock redan hunnit kalla Sibbos ansökan om att få inlösa Helsingforsägd mark till råmarkspris (eller beslutet om en ansökan) en provokation. (Se Hur rädda centerministrarnas ansikten? Den 17 augusti 2006.)

Hur är det om utredaren Mylliniemi kommer fram till att en något långsammare utveckling av sydvästra Sibbo räcker och att Sibbo därför med säkerhet klarar av att bygga det aktuella området? Då torde annekteringsplanerna inte kunna legitimeras. Då förblir sydvästra Sibbo relativt gläst bebyggt, om Helsingfors fortsättningsvis vägrar att sälja sina marker. En möjlighet är att Sibbo trots allt får köpa eller inlösa stadens marker, men det alternativet skulle vara ytterst pinsamt efter Manninens alla uttalanden i Sibbofallet.

Vad innebär det att Sibbo kommit igång för sent med sina planer? För sent för vad? För vem? Om behovet att bygga i Sibbo är så skriande som man låtit förstå, borde Manninen ha noterat behovet genast när han för över tre år sedan blev region- och kommunminister samt minister med ansvar för bostadsärenden. Varför uppmanade han då inte Sibbo att omedelbart planera sydvästra delen av kommunen samt att ansöka om att få inlösa Helsingfors markområden i kommunen? Frågan är naturligtvis retorisk. Dels torde det vara hela poängen med centerministrarnas stöd av Helsingfors planer att Centern får visa sitt stöd för huvudstaden. Dels är det knappast så bråttom att bygga ut sydvästra sibbo med tanke på "utvecklingen av huvudstadsregionens samhällsstruktur". Att ministerns planerade territoriella gåva till huvudstaden kunde ha en viss gynsam effekt i egenskap av ekonomiskt engångsbidrag är en annan sak. Ekonomiska bidrag bör dock finansieras på andra sätt än genom rov och stöld.

Det finns inga garantier för att Helsingfors prioriterar "utvecklingen av huvudstadsregionens samhällsstruktur" framom stadens egna ekonomiska intressen. Det finns inte heller några garantier för att Helsingfors skulle bygga sydvästra Sibbo enligt framlagda planer. I själva verket är Helsingfors egna planer inte speciellt realistiska. De hittills framlagda planernas mål har varit att berättiga annekteringen samt att få så många partier som möjligt att stöda initiativet. Om annekteringen förverkligas kan Helsingfors naturligtvis ändra sina planer. I verkligheten torde Helsingfors inte alls ha bråttom att bygga sydvästra Sibbo, fastän "utvecklingen av huvudstadsregionens samhällsstruktur" så skulle kräva. Sibbo skulle däremot ha kniven på strupen. Manninens fortsatta stöd för Helsingfors planer visar att han inte alls prioriterar huvudstadsgerionens bästa. Centerministrarna har helt andra mål och motiv.

Enkät. Den 1 november 2006

Sibbo låter trots allt göra en enkät om vad kommuninvånarna tycker om Helsingfors planer på att tvångsinlösa delar av sydvästra Sibbo, uppger Yle Internytt. För en vecka sedan uppgav Yle Internet att Sibbo torde vänta med den planerade enkäten om en eventuell ändring av kommunindelningen tills utredaren Pekka Myllyniemi är klar med sin utredning i slutet av november. (Se Folkomröstning. Den 26 oktober 2006.) Som motivering angavs att det ansågs möjligt att Myllyniemi föreslår en folkomröstning. Nu heter det istället att kommunstyrelsen hade hoppats på att Myllyniemi själv låtit genomföra en opinionsmätning, men att han ansåg tidtabellen vara alltför stram.

Stämmer det att kommunindelningsutredaren ansett tidtabellen vara för stram för en opinionsmätning? Är det kanske snarare så att utredaren inte hinner ta i beaktande opinionsmätningens resultat, det vill säga invånarnas vilja. Det kan väl ändå inte vara så att utredarens uppdragsgivare inte vill bekosta en opinionsmätning. Själva opinionsundersökningen tar knappast lång tid att genomföra. För den som inte råkar bli uppringd av Taloustutkimus erbjuder jag i detta blogginlägg möjlighet att ta ställning. (Se nedan.) Tyvärr måste man logga in på Yahoo för att få delta i min opinionsundersökning.

I den aktuella opinionsundersökningen skall tusen sibbobor per telefon ställas mellan två och fem frågor. Det problematiska med en enkät är att Sibboborna efter att minister Hannes Manninen utnämnt en kommunindelningsutredare inte vet vilket eller vilka alternativ som är aktuella innan utedningen är klar. Sibbo planerar enligt Yle dock att senare även ordna en folkomröstning.

Benmjöl åt mjölkkon. Den 30 september 2006

Fastän jag känner starka sympatier för landsbygden och den finländska glesbygden är jag villig att medge att Helsingfors och Helsingforsregionen är hela landets mjölkko. Visserligen har Helsingfors ett relativt lågt skatteöre på 17,5 %, men utan inkomsterna från Helsingfors Enerig skulle skatteprocenten vara betydligt högre. De som liksom jag har köpt sig en lägenhet i Helsingfors eller betalar hyra för en privatägd bostad har vanligtvis en ansträngd privatekonomi. Det är mycket förmånligare att bo på annat håll i landet, även om man måste betala högre kommunalskatt.

Under Matti Vanhanens regeringsperiod har även Centern visat en förståelse för huvudstadens behov. Utgående från nya teorier om ekonomin i en globaliserad värld vill man satsa på "Finlands enda metropol" och hela "metropolområdet". Centerpartiet, som av de mera urbana partierna kritiserats för att bedriva kvällsmjölkning, förefaller att ha insett att man inte kan svältföda den mjölkko som hela landets ekonomi är beroende av.

Centerministrarna vill nu ge ett litet bidrag för att stärka Helsingfors ekonomi, så att utmjölkningen kan fortsätta som förut. Istället för att rätta till systemet som missgynnar Helsingfors planerar man att knäcka en annan kommuns ekonomiska ryggrad och med benmjölet från den slaktade grannkommunen mata mjölkkon Helsingfors. Så här stöder man dock inte metropolområdets ekonomiska utveckling. Helsingfors önskar visserligen göra pengar på att bebygga den mark som man äger i Sibbo och få nya välbemedlade skattebetalare, eller snarare behålla de skattebetalare som vill byta höghuslägenheten mot egnahemshus. (Se Egnahemshus. Den 19 augusti 2006.) Kommunminister Manninens uttalande om att "vanliga Helsingforsbor skall ha rätt att bo i egnahemshus utan att byta kommun" avslöjar väl vad som ligger bakom planerna på att ansluta sydvästra Sibbo till huvudstaden.

Några bostäder för behövlig arbetskraft i servicebranschen lär Helsingfors inte i första hand planera i Sibbo. Å andra sidan är det främst i grannkommunerna Esbo och Vanda som de nya arbetsplatserna skapas. En annektering av sydvästra Sibbo skulle inte gynna "utvecklingen av huvudstadsregionens samhällsstruktur". (Se Utredningsmannens sista utredning? Den 29 september 2006.) Den skulle bara tillfälligt tysta huvudstadens och oppositionspartiet Samlingspartiets missnöjda röster.

Utredningsmannens sista utredning? Den 29 september 2006

Minister Hannes Manninen utnämnde i tisdags politices magister Pekka Myllyniemi till kommunindelningsutredare för tiden 26.9.2006 – 30.11.2006 för att utreda "om det finns behov för en utvidgning av Helsingfors stads område österut för att trygga utvecklingen av huvudstadsregionens samhällsstruktur." (Se inrikesministeriets pressmeddelande.) Utredningsmannens uppdrag definieras enligt följande:

Utredningen bör innehålla information på basis av vilken man kan dra slutsatser om behovet av en ändring i kommunindelningen mellan Sibbo kommun, Vanda stad och Helsingfors stad samt vilket område ändringen skulle beröra. I utredningen bör även framgå om de föreskrivna förutsättningarna i kommunindelningslagen för ändring i kommunindelning uppfylls. Om området överskrider de i lagen föreskrivna gränsvärden angående invånarantal eller landareal, skall det i utredningen värderas om förutsättningarna för ändringar i kommunindelningen uppfylls under särskilt vägande förutsättningar. Utredningen bör även innehålla en utredning om vilka konsekvenser ändringen skulle ha på de ekonomiska förhållandena mellan kommunerna. Om utredningen resulterar i förslag för förändring av kommunindelningen skall utredaren uppgöra ett förslag om ändringen.

En förutsättning för att utredningsmannen skall hinna bli färdig i tid är att utredningen inte resulterar i förslag för förändring av kommunindelningen. Om utredaren Myllyniemi även skall undersöka de lagliga förutsättningarna för en utvidgning av Helsingfors stads område österut och därtill göra upp ett förslag till förändring är det fullständigt orealistiskt att bli färdig på ett par månader, såvida det inte redan finns en färdig utredning att utgå ifrån. Manninen har lovat att utredningsmannen skall börja från rent bord.

Om Mylliniemi trots allt föreslår en gränsförskjutning har han antingen inte varit oberoende eller så innehåller förslaget med nödvändighet fatala brister, genom att utredaren inte hunnit ta alla relavanta omständigheter i beaktande. Vad som är "särskilt vägande förutsättningar" är därtill i det närmaste omöjligt att objektivt bedöma. Detsamma torde gälla bedömningen av "utvecklingen av huvudstadsregionens samhällsstruktur". Observera att det här talas om huvudstadsregionens samhällsstruktur och inte om Helsingfors stads ekonomi, som enligt vad stadsdirektör Jussi Pajunen sagt idag är i obalans. Tar Mylliniemi ställning för en utvidgning av Helsingfors stads område österut styrker han de anklagelser som riktas mot honom om partiskhet. (Se Jävig utredningsman. Den 25 september 2006.) I varje fall har han därmed förbrukat sin trovärdighet som utredningsman. Några flera utredningar lär det då inte bli för hans del.

Kommun- och servicestrukturreformen. Den 28 september 2006

Statsrådet godkände idag lagarna om en kommun- och servicestrukturreformen. (Se pressmeddelande.) Man kan fråga sig om Centern är så mån om att sitta i regeringen att man går med på att driva igenom vilket socialdemokratiskt projekt som helst. Reformen innebär bl.a. en ändring av kommunindelningslagen. Tvångssammanslagningar lär inte vara på kommande, men kommuner skall "uppmuntras" till samgång med ekonomiska medel. I praktiken betyder det att antalet kommuner i landet förväntas minska med ett hundratal. Enligt förslaget till ramlag skall en kommun eller ett samarbetsområde som ansvarar för primärvården och uppgifter inom socialväsendet ha minst 20 000 invånare. I lagförslaget heter det dock att man kan "avvika från nämnda krav på en funktionell helhet och invånarantal för samarbetsområdenas del om det inte är möjligt att bilda en dylik helhet med nämnda befolkningsunderlag på grund av skärgård eller långa avstånd eller en avvikelse är nödvändig för att trygga de finsk- eller svenskspråkiga invånarnas språkliga rättigheter eller för att trygga de rättigheter som gäller samernas språk och kultur."

Enligt lagförslaget skall huvudstadsregionen samt landskapens centralstäder och vissa bestämda kommuner omkring dem utarbeta en "plan för hur samordningen av markanvändningen, boendet och trafiken samt användningen av tjänster över kommungränserna skall förbättras i nämnda regioner". De berörda kommunerna skall kunna tvingas till samarbete. Sibbo räknades här inte till huvudstadsregionen, vilket är anmärkningsvärt. Sibbo hör nämligen inte heller till de övriga kommuner som bör utarbeta en plan av ovannämnt slag.

I ljuset av förslaget till ramlag för kommun- och servicestrukturen är statsrådets stöd för Helsingfors anspråk på sydvästra Sibbo högst märkvärdigt. Inkorporeras sydvästra Sibbo med Helsingfors sjunker Sibbos invånarantal märkbart under det i lagförslaget nämnda minimigränsen på 20 000 invånare. Det förefaller som om man rektroaktivt önskar bestraffa Sibbo för att inte ha uppfyllt de i lagförslaget nämnda förpliktelserna till samarbete. Ändå ger inte heller de nya lagarna Sibbo några förpliktelser att samarbeta med huvudstadsregionen. Sibbo har aldrig brutit mot några lagstadgade förpliktelser till samarbete. Kommunen har endast i vissa fall vägrat att ge efter för en enskild kommuns, dvs Helsingfors ogrundade krav. När de nya lagarna enligt planerna träder i kraft den 1 januari 2007 hade regeringen haft alla möjligheter att tvinga Sibbo till samarbete med huvudstadsregionens kommuner när det gäller markanvändning, boende och trafik. Varför vill statsrådet inte ge Sibbo en chans?

Behövs det en språkstrid? Den 27 september 2006

Föreningen För Sibbo har idag lämnat över en adress med 14000 underskrifter åt kommunminister Hannes Manninen. (Se Yle Internytt, Radio Vega.) De finska TV-nyheterna valde dock att endast uppmärksamma överlämningen av en medborgaradress med en miljon underskrifter mot åt minister Paula Lehtomäki i Strasbourg. Adressen mot Europaparlamentarikernas pendlande mellan Bryssel och Strasbourg hade undertecknats av hela 100 000 finländare. Kanske valde För Sibbo en olämplig dag för sin adress. 14 000 underskrifter är dock oerhört mycket med tanke på Sibbos invånarantal.

I samband med överlämningen av adresserna påpekade föreningens representanter att en annnektering av sydvästra Sibbo skulle få långtgående följder, eftersom det vore ett prejudikat för starka kommuner att utöva sin rätt överallt i Finland. Jag är rädd för att argumentet inte håller vägen ut. Månne inte centerninistern i bakfickan har ett utkast till en speciallag för "metropolområdet", vilket skulle gardera de centerdominerade landsortkommunerna mot liknande hot som Sibbo nu upplever? Regeringen har gått in för att särbehandla "Finlands enda metropol". Å andra sidan har centerministrarna hävdat att regeringen redan gjort några liknande gränsjusteringar. Detta påstående är en väldig överdrift eller förvrängning, men det kan vara på sin plats att påminna statsministern om att han jämfört planerna på att justera gränsen mellan Helsingfors och Sibbo med andra gränsjusteringar. Håller centerministern fast vid sitt ord, så behövs det ingen speciallag för tvångsannekteringen av sydvästra Sibbo.

Inte heller Folktingets pressmeddelande fick någon uppmärksamhet i de finskspråkiga medierna. I sitt pressmeddelande, som sändes ut idag, säger Folktinget att det inte kan acceptera att kommuninvånare som har en stark minoritetsställning överförs till en uttalad minoritetsposition som följd av ett ensidigt förvaltningsbeslut. Kanske var det lika så bra att Folktingets uttalande inte fick någon större uppmärksamhet, för vädjanden om hänsynstagande till språkminoritetens situation riskerar just nu att bemötas med språkstridsyxor, speciellt om det finns någon anknytning till Sibbo.

Sibbos problem är kanske framför allt att kommunen är en traditionellt svenskspråkig ort. Det betyder att bönder, markägare och hembygdsvänner i Sibbo huvudsakligen är svenskspråkiga. (Jämför Språkpolitik. Den 23 september.) Om Sibbo varit en fiskspråkig kommun, hade Centern varit det dominerande partiet och då hade nog inte centerministrarna vågat köra över kommunen. Genom att bönder, markägare och hembygsvänner i Sibbo huvudsakligen är svenskspråkiga kan man tolka motståndet mot huvudstadens expansion som en språkpolitisk fråga. Nu är det istället för Centern och Samlingspartiet huvudsakligen Svenska folkpartiet som representerar markägarna och den ursprungliga lokalbefolkningen. Därmed är det enkelt att göra populistiska tolkningar om språkmurar som står i vägen för "metropolens" utveckling.

Tack vare att "Finlands enda metropol" befinner sig mitt i en traditionellt svenskspråkig bygd är det främst svenskspråkiga och därmed Sfp som stått i vägen för en snabb utveckling. Det är troligt att språkfrågan även haft avgörande betydelse för att Sibbo har förblivit relativt glesbebyggt. Å andra sidan så har många finskspråkiga flyttat till Sibbo just för att kommunen har en lantlig karaktär. Därmed har även den finsspråkiga befolkningen i Sibbo motsatt sig storskalig höghusbebyggelse.

I söndagens Helsinginsanomat deltar redaktör Esko Nurmi i den aktuella hetskampanjen mot finlandssvenskarna i allmänhet och Sibboborna i synnerhet. I sin artikel "Sipoo, Stalin och siirtoväki" föreställer sig Nurmi kanske att han ger tillbaka med samma mynt. Många har ju jämfört centerministrarnas stöd för Helsingfors anspråk på sydvästra Sibbo med Molotov-Ribbentrop-pakten. (Se Vanhanen som Hitler. Den 13 augusti 2006.) Det är dock skillnad på att kritisera politiskt spel och att hetsa mot folkgrupp. Om politiker och kolumnister begränsade sin smutskastning till ansvariga Sfp- och Sibbopolitiker, så hade jag inte så mycket att invända. Politiskt spel brukar vara smutsigt och den som går med i politiken får leva med spelets regler. Nu är det dock inte bara politiker som utsätts för smutskastning, utan helt valiga Sibbobor, finlandssvenskar, markägare och vänner av hembygden.

I sin artikel gräver Nurmi fram en känslig fråga i Finlands historia: evakuerade karelare efter kriget. När jordbrukslotter delades ut åt karelare ställdes kravet att den nyinflyttade karelska befolkningen inte avsevärt fick ändra på språkförhållandena i en kommun. Redaktör Nurmi hävdar att Sibbo behållit sig rätten att välja sina invånare och jämför dagens Sibbo med svenskspråkiga kommuner som restriktivt mottog karelare efter kriget. Behövs det en ny språkstrid för att majoritetsbefolkningen skall ställa sig bakom Helsingfors anspråk på sydvästra Sibbo? Eller vad är syftet med förtalet?