Koplaus. Den 29 oktober 2007

För en vecka sedan sade statsminister Matti Vanhanen att en koppling eller "koplaus" mellan det nationella 141-stödet och ratificeringen av EU:s grundfördrag inte är i Finlands intresse. Kopplingar mellan frågor som saknar naturligt samband hör dock till den politiska vardagen. Föraktfullt brukar man tala om kohandel, men kompromisser och avtal om paketlösningar är ett effektivt sett att uppnå sämja och resultat. Kopplingar tillämpas så väl i EU-förhandlingar som i nationell politik. Problemet med en koppling i det aktuella fallet är väl närmast att Finland egentligen vill ha både grundfördraget och 141-stödet. En koppling skulle här kunna te sig som ren utpressning.

Många kopplingar kommer aldrig i dagen. Kopplingar försöker man ofta avklara genom kabinettpolitik, vilket gör att kopplingarna kan förefalla odemokratiska. För ett litet land eller en minioritet är kopplingar dock en livsviktig metod att driva högt prioriterade frågor. Normalt finns det inga lagliga hinder för en koppling, men det finns undantag: Kopplingen mellan KSSR och Sibbofrågan är inte juridiskt hållbar, åtministone inte på det sätt som denna koplaus gjordes.

Det kan förefalla märkligt att man från Sfp-håll inte har påtalat kopplingen mellan KSSR och Sibbo. En orskak kan vara att Sfp i KSSR-förhandlingarna huvudsakligen stod på samma sida som Hannes Manninen. Dessutom har man från Sfp:s sida inte velat förstöra ramlagens rykte genom att anknyta den till fallet Sibbo, som formellt inte har någonting med KSSR att skaffa. För Sfp är det viktigare att göra Sibbofrågan till "konsumentupplysning" och en principfråga än att tvisten avgörs till Sibbos fördel. Annekteringen av Östersundom är väl i sig inget stort problem för Sfp. Det är snarare sättet på vilket man i det aktuella fallet har försökt förverkliga en annektering som är en stötesten.

Kopplingen mellan kommunreformen och Sibbo är en av de otaliga kopplingar som kanske aldrig kommer att få uppmärksamhet. Ändå bör bevisen på en dylik koppling göra inblandade beslutsfattare och tjänstemän jäviga då det gäller Sibbobeslutet och beredningen av Sibboärendet. Utredningsmannens rapport och inrikesministeriets prememoria visar i sig att beredningen varit partisk. Ett problem är att bevisen på en koppling inte finns svart på vitt, även om det är uppenbart att det här har gjorts en koppling. När det gäller jäv borde det dock räcka med att det finns starka misstankar som äventyrar tilltron till ministrarnas och tjänstemännen opartiskhet. Det återstår att se om även HFD skall sticka huvudet i busken och vägra se sammanhangen.

Christel Liljeström har idag (korenask tid) publicerat ett blogginlägg med rubriken "Hurra för en Lovisa-fusion". Rubriken är olyckligt vald. Åtminstone ropar inte jag hurra för att den traditionsrika kommunen Pernå upplöses. Över en natt förstörs sekelgamla traditioner. Även denna kulturkatastrof är en följd av KSSR, eller av att man på vissa håll inte godkände Hannes Manninens ursprungliga förslag till kommun- och servisestrukturreform. Ändå var det med lättnad som jag noterade att Pernåborna i gårdagens val valde Lovisa framom Borgå. Pernå behövs fortsättningsvis i Lovisanejden.

Nu sätter jag mitt hopp till att kyrkan och församlingen skall förvalta traditionerna. Det dummaste som kyrkan kunde göra är att sin vana trogen följa den politiska makten i spåren. I stället bör kyrkan och församlingarna se sin chans att fylla det tomrum som landskommunerna lämnar efter sig. Pernå kan leva vidare som det den ursprungligen är: en församling - eller kyrksocken.