I tisdagens Helsingin Sanomat ingick en artikel med rubriken "Kuuden kartanon kierros pyörän satulassa". I artikeln tar Jarmo Färdig läsarna med på en cykeltur till Degerö. På öns högsta topp 30 m över havet kan man se stamstaden, men Färdig får enn känsla av att vara i ödemarken. Jag citarar:
Samoilla tienoilla tulee väkisin mieleen ylipormestari Jussi Pajusen ja asuntoministeri Jan Vapaavuoren ajama hanke. Mihin ihmeeseen Helsinki tarvitsee lisämaata Sipoosta, kun omaa lääniäkin on yllin kyllin.
Frågan är i vilken mån annekteringen egentligen är Pajunens och Vapaavuoris projekt. Vapaavuori har medvetet hållit en hög profil i Sibbofrågan. Vapaavuori torde ha dragit nytta av Sibbofrågan i riksdagsvalet, liksom gjorde hans goda vän och gode fiende Christel Liljeström. Men jag tror inte på att annekteringen är hans eget projekt. Även om det officiellt var Pajunen, Vapaavuori och Rakel Hiltunen som för ett år sedan förhandlade med staten (eller vissa ledande ministrarar) och med Vanda, så tror jag att Vapaavuoris roll kraftigt överdrivits. Förutom fullmäktigeordförande Hiltunen torde Maija Anttila, Kai Kalima och Pekka Korpinen bland socialdemokraterna starkt ha drivit på en annektering, liksom Centern i Helsingfors. De som främst torde ha dikterat storleken på Helsingfors förslag till inkorporering är emellertid Osmo Soininvaara och Otto Lehtipuu. Därmed torde det även komma att visa sig att det var de gröna som stjälpte hela projektet genom att förutsätta orimliga krav.
Pajunen och Vapaavuori har profilerat sig som hårda pådrivare i Sibbofrågan specielt genom sina påstådda hot eller utpressningsförsök. I utfrågningen av kommundirektör Markku Luoma och kommunstyrelseordförande Christel Liljeström i augusti framkom det att Pajunen och Vapaavuori hade haft konfidentiella sammankomster med Luoma och Liljeström. Då förhörsprotokollet läckte ut till medierna, tolkade speciellt Helsingin Sanomat Pajunens och Vapaavuoris agerande som utpressning. Pajunen och Vapaavuori skulle ha hotat med att Helsingfors tar ett större område, ifall Sibbo inte frivilligt avstår från ett mindre område på 28 kvadratkilometer.
I verkligheten hade Pajunen och Vapaavuori inte mandat att förhandla med Sibbo, vilket de i september fick stark kritik för av Helsingfors stadsstyrelse. (Se artikeln "Helsingin johto tiukkasi sääntöjä neuvottelutapoihin" i HS den 19 september.) Genom att informera Luoma och Liljeström om Helsingfors avsikter gav Helsingfors samlingspartistiska ledning inte bara Sibbo möjlighet att bland två onda alternativ välja det mindre onda, utan Pajunen och Vapaavuori gav även Sibbo möjlighet att förbereda sig för en attack.
Redan i mars torde Vapaavuori och Pajunen ha vetat att de gröna förutsatte att Helsingfors föreslog att gränsen mellan Helsingfors och Sibbo skulle dras vid Sibbo å. Av någon anledning, som ännu delvis är oklar för mig, förberedde Helsingfors lika väl inte ett förslag på ett 50 kvadratkilometer stort område. När det sedan gällde att snabbt plocka fram ett förslag veckan före midsommar blev resultatet ett katastrofalt hastverk. Det tänkta förslaget på 28 kvadratkilometer, som i det stora hela motsvarar utredningsman Pekka Myllyniemis förslag, hade stöd hos ledande ministrar. Helsingfors aktuella förslag på 50 kvadratkilometer saknade däremot förankring i regeringen. Även av denna anledning behövdes det en utredningsman som föreslog det som man ursprungligen hade kommit överens om. Myllyniemi - eller eventuellt Hannes Manninen själv - tolkade dock Matti Vanhanens uttalanden så att Granö, till vissa Helsingforspolitikers förtret, lämnades bort i utredningsmannens förslag.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar