När HFD offentliggör sitt domslut tidigast nästa månad kommer man i Sibbo att skåla och fira tillsammans. När man sedan analyserar domslutet med motiveringar kommer man kanske däremot att dra helt olika slutsaster. Det skulle inte fövåna mig om det från vissa håll skulle basuneras ut att domarna trodde på Sibbos egna utvecklingsplaner, fastän Sibbos egna planer inte alls skulle omnämnas i motiveringarna. I väntan på statsrådets gränsbeslut var det kanske nödvändigt att Sibbo utåt visade en enig front. Samtidigt innebar de samlade leden kanske att all relevant bakgrundsinformation inte kom fram. Strax efter att Helsingfors hade tagit sitt initiativ den 21 juni 2006 var angivandet däremot ömsesidigt. Detta framgår ur en artikel med rubriken "'Christel Liljeström bör avgå'", som Borgåbladet publicerade den 29 juni 2006. Jag citerar:
Konkret betyder det att fullmäktige på tisdag sannolikt beslutar tillsätta en kommitté som utreder om Luoma och Liljeström kan anses vara skyldiga till att Helsingfors slutligen beslöt sig för att föreslå inkorporering av sydvästra Sibbo.
– Liljeström och i viss mån Luoma har misslyckats. Jag har inofficiella vägar fått veta att diskussionerna inte gått så bra och därför gick det så här, säger fullmäktiges första vice ordförande Eero Seppänen (saml) som tagit initiativet till misstroendeomröstningen.
På en direkt fråga om det är överborgmästare Jussi Pajunen (saml) och stadsstyrelseordförande Jan Vapaavuori (saml) som uttryckt missnöje medger Seppänen att det är så.
Christel Liljeström är minst sagt förvånad.
– Jag talade senast för någon dag sedan med Vapaavuori. Vi har diskuterat i mycket saklig ton och kunnat konstatera att vi har olika åsikter.
Dessutom, påpekar hon, borde samlingspartiet inte skälla som ett oppositionsparti då de själva underkänt det inofficiella kompromissförslag hon och Vapaavuori diskuterat. Enligt det skulle Sibbo ha gått med på att justera gränsen lite österut i utbyte mot de markägor huvudstaden har i Sibbo. Exakta hektar eller folkmängder som skulle förflyttas gick man inte in på.
– Men det förslaget tackade Seppänen nej till.
Seppänen har förklaringen klar.
– Sfp var redo att offra Landbo och Björnsö. Det kunde vi inte gå med på.
Slutsatserna som Eero Seppänen enligt Borgåbladet drog var helt felaktiga, men han torde medvetet ha vilseletts av Jan Vapaavuori eller Jussi Pajunen. Enligt vad som senare framkommit erbjöd Pajunen och Vapaavuori inget annat alternativ än att Sibbo frivilligt avstod från ett område på 3 000 hektar, vilket motsvarar förslaget som utredningsmannen senare gjorde. Det är klart att det inte fanns förutsättningar att acceptera ett dylikt förslag innan Helsingfors tog sitt initiativ som gällde ett 5 000 hektar stort område och innan ledande ministrar i offenligheten hade uttryckt sitt stöd för det förslaget. Speciellt Samlingspartiet i Sibbo hade aldrig accepterat det förslaget. Det är tänkbart att Sfp under hot om en upplösning av Östra Nylands förbund och en speciallag för den planerade inkoporeringen hade varit redo att offra Landbo och Björnsö, men det var just alternativet som inkluderade Landbo och Björnsö som Liljeström och Luoma tackade nej till. En förlust av Landbo och Björnsö hade varit speciellt tung för Samlingspartiet i Sibbo, som med dessa bostadsområden hade förlorat en betydande del av sina väljare. Vapaavuori eller Pajunen lyckades dock lura Seppänen att rikta kritiken mot Sfp:s representant. Om Liljeström fått kommunfullmäktiges misstroende, hade Seppänen själv varit hennes sannolika eftersträdare som kommunstyrelseordförande. Vid misstroendeomröstningen fick Liljeström fortsatt förtroende, men även om Seppänen inte blev ny styrelseordförande Lyckades samlingspartiet tillsammans med SDP och Centern driva igenom sin politiska linje, som indirekt bygger på uppfattningen att Sfp genom sin traditionella politik föranledde Helsingfors initiativ till en gränsjustering.
Att Pajunen och Vapaavuori i förhandlingarna med Luoma och Liljeström egentligen inte ville komma överens framgår ur en artikel med rubriken "Sibbobor säger nej till Helsingfors krav", som Borgåbladet publicerade den 22 juni 2006. Jag citerar:
Christel Liljeström (sfp), kommunstyrelsens ordförande, är missnöjd över att stadstyrelseordförande Jan Vapaavuori (saml) inte gick med på att diskutera alternativa lösningar med Sibbo.
– Jag fick svaret att när Helsingfors lämnat in pappret med sina krav till ministeriet, så då kan vi sätta oss ner för att diskutera. Huvudlöst.
Jag undrar om inte Liljeström redan vid denna tidpunkt hade räknat ut Vapaavuoris taktik, som kanske inte var helt huvudlös: Helsingfors initiatv på ett 5 000 hektar stort område var egentligen en bluff som skulle hjälpa Sibbo att frivilligt avstå ett mindre område och samtidigt få Sibbos förlust att se ut som en försvarsseger. Månne inte även Seppänen egentligen snarare ville komma åt Svenska folkpartiet än förhandlarna från Sfp. Kritiken gällde egentligen snarare Sfp:s traditionella linje än förhandlingarna med Helsingfors ledning. Detta framgår ur en atikel med rubriken "Ett Östnyland på väg ut i det blå", som Borgåbladet publicerade den 27 juni 2006. Jag citerar:
Helsingfors stad vill i ett ovanligt aggressivt och mygelbäddat förslag införliva 14 procent av Sibbo med huvudstaden. Det kan man se som en kommentar till att Sibbo inte anses ha skapat en tillräckligt ekonomiskt livskraftig och för hela riket nyttig zon österom Helsingfors.
Samlingspartiet i Sibbo skriver i en insändare att kommunen närmast har att skämmas för att inte ha planerat för att öka boendet i kommunen från nuvarande 19 000 till närmare 60 000 invånare.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar