Obalans. Den 12 december 2007

Yle har publicerat en notis med rubriken "Sibbo vill förbli lantlig idyll". I lokalnytt i Vega Östnyland ingår ett inslag om Folkkulturarkivets studium "Kommun i förändring", sär speciellt Sibbobornas reaktioner på annekteringsplanerna har studerats. I en notis med rubriken "Sibbo stoppar landskapsplanen" berättas vidare att Sibbo kommun ska besvära sig till miljöministeriet över landsskapsplanen för östra Nyland. Kommunstyrelsen i Sibbo anser att man borda ha väntat på Högsta förvaltningsdomstolens domslut, emedan planläggningen i de sydvästra delarna av kommunen är beroende av domslutet.


Kimmo Oksanen föreslår i sitt senaste blogginlägg angående reaktionerna på Lauri Tarastis rapport att "Helsinki, Espoo, Vantaa ja Kauniainen, mieluiten vielä Sipoo ja Kirkkonummikin, olisi järkevintä niputtaa yhdeksi kaupungiksi." Vad området beträffar motsvarar detta Jussi-Pekka Alanens förslag från 2004, men Alanens förslag till administrativ enhet handlade inte om en baskommun.


Då Hannes Manninen beställde en utredning om det finns behov av att ändra kommunindelningen mellan Sibbo kommun, Vanda stad och Helsingfors stad, var hans utgångspunkt att det råder en obalans i regionen. Åtminstone sade Pekka Myllyniemi vid ett besök i Sibbo att detta var Manninens utgångspunkt. Det är uppenbart att Manninen inte ville motivera en ändring i kommunindelningen endast med Helsingfors påstådda behov, utan ville se "problemen med samhällsstrukturen i huvudstadsregionen" som hela regionens engelägenhet. Lika uppenbart är att ändringen i verkligheten endast var i Helsingfors intresse. Jag har i tidigare blogginlägg påpekat att Myllyniemi missförstått Helsingfors argumentering för en obalans i regionen. Således stämmer inte utredningsmannens påståenden om obaland. Detta är inte en obetydlig felaktighet, då just den påstådda snedvridningen i samhälsstruturen har varit ett centralt argument för en ändring i kommunindelningen.


Helsingfors har hävdat att utvecklingen av kollektivtrafiken har försvårats av att bebyggelsen i Helsingforsregionen brett ut sig i norr och väster. Därtill har Helsingfors hävdat att utbredningen av bebyggelsen i norr och väster är en följd av att huvudstadsregionen inte kunnat växa österut. Det senare är ett synnerligen tvivelaktigt påstående. Vad man i Helsingfors egentligen har bekymrat sig över är att kranskommunerna lockar till sig goda skattebetalare, medan Helsingfors måste ta ansvar för socialt boende. Helsingfors kunde visserligen göra förtjänst på att sälja tomtmark i sydvästra Sibbo, men vad man speciellt har varit ute efter i Östersundom är småhusbebyggelse innanför Helsingfors gränser. Detta har man även öppet medgett, fastän de officiella argumenten har handlat om balans och bostadspriser.
Det är ett faktum att det råder en viss obalans i samhällsstrukturen i huvudstadsregionen. Denna obalans är ett pronlem så länge huvudstadsregionen består av fyra städer som konkurrerar om goda skattebetalare. I konflikt med vad Myllyniemi hävdar i sin rapport har huvudstadsregionen främst vuxit i nordostlig riktning. Befolkningstätheten är betydligt högre i huvudstadsregionens östra halva än i Esbo. Den största skillnaden är emellertid att de förmånliga bostäderna är koncentrerade till den östra halvan, dvs Helsingfors och Vanda. Denna segregering är inte i sig ett problem, men det är ett problem för Helsingfors med tanke på skattebasen.


I söndagens nummer av Helsingin Sanomat ingick en artikel med rubriken "Missä avaintyöntekijöillä on varaa asua?". Ur artikeln framgår det att en representant för låginkomstagarna, närvårdarna endast har råd att bo i förorter. I samband med artikeln publicerade Helsingin Sanomat en karta som visar till vilka områden närvårdarna är koncentrerade. (Se ovan.) Av kartan framgår det att närvårdarna huvudsakligen bor i huvudstadsregionens östra halva, det vill säga i Helsingfors och Vanda. För Helsingfors (och Vanda) är detta inte ett socioekonomiskt problem i sig. Problemet är att Helsingfors (och Vanda) måste ta ansvar för att den lågavlönade arbetskraft, som även Esbo behöver.


En annektering av sydvästra Sibbo kunde i någon mån lindra det aktuella problemet med obalans i huvudstadsregionen. Denna obalans utgör emellertid ingen ifficiell motivering till en ändring i kommunindelningen. Det är dessutom oskäligt att Sibbo skulle offras för att Esbo inte bygger tillräckligt med förmånliga hyresbostäder. Västmetron och de av Jan Vapaavuori förespråkade kriterierna för statligt stöd till bostradsproduktionen torde där till bättre kunna lindra problemet. Däremot är det ingen lösning på det strukturella problemet i huvudstadsregionen att Sibbo själv förverkligar Helsingfors planer på småhusbebyggelse i Östersundom. Sibbos egna planer skulle bara förvärra problemet. I diskussioner om Sibbofrågan har man ofta jämfört Sibbo med Esbo. Det sista som man önskar i Helsingfors är dock att Sibbo blir ett nytt Esbo, såvida Sibbo inte blir en del av Helsingfors.