Boxningspartner. Den 7 juni 2008


I fallet Sibbo finns det många bakkgrundskrafter, men det är främst två personer som lånat sitt ansikte åt konflikten mellan Helsingfors och Sibbo: Jan Vapaavuori och Christel Liljeström. I en pro gradu avhandling som nyligen lämnats in för granskning vid Joensuun yliopisto är det även just Vapaavuori och Liljeström som lyfts fram som representanter för respektive part i konflikten. När det begav sig var båda styrelseordförande i respektive kommun eller stad. Senare har Vapaavuori befodrats till inofficiell metropolminister och en garant för att regeringen Vanhanen II inte försummar "metropolpolitiken". Frågan är om Vapaavuori med sitt brottsregister hade kommit så här långt utan konflikten med Sibbo. Även Liljeström har sedan Helsingfors lade fram sitt förslag till ändring i kommunindelningen fått nya fötroendeuppdrag. För ett år sedan valdes hon till Svenska folkpartiets viceorförande och före det hade hon fått överta Eva Biaudets post som styrelsemedlem i Finlands kommunförbund. Båda uppdragen har Liljeström för övrigt innahaft förut, 1995-1997 respektive 2000-2004.

Själv är jag mera intresserad av Liljeströms uppdrag som Sfp:s representant i Kommunförbundets styrelse. Jag vet inte hur det gått till då Liljeström tog över Biaudets plats i styrelsen. Bakgrunden är att Biaudet flyttade til Wien, men det var kanske inte på förhand givet att just Liljeström skulle ta över hannes plats? Det intressanta i sammanhanget är Kommunförbundets roll i fallet Sibbo. Var man från Sfp:s sida medveten om denna roll då Liljeström tog över efter Biaudet? Min gissning är att man inte helt hade sett sambanden, men att Liljeströms styrelseuppdrag lika väl kan ses som en markering.

Finlands kommunförbund representerar landets kommuner och städer och bevakar således kommunernas intressen. I fallet Sibbo kunde Sibbo lika väl inte räkna med stöd från kommunförbundet. Tvärtom ställde Kommunförbundets jurister upp med nya tolkningar av kommunindelningslagen, som skulle möjliggöra en inkorporering av sydvästra Sibbo. Att Hannes Manninen hoppades på att en toppjurist från Kommunförbundet skulle ställa upp som kommunindelningsutredare i Sibbofrågan visar att Kommunförbundets ledande jurister redan sommaren 2006 hade lovat stöda en inkorporering. Att inrikesministeriet vidtalade Finlands Kommunförbunds direktör för juridiska ärenden, Kari Prättälä att stöda Pekka Myllyniemi i hans utredning visar tydligt på vilken sida Kommunförbundet stod i konflikten. (I inlägget "Text av en toppjurist. Den 24 februari 2008" har jag föreslagit att Prätälä rent av skrev den viktigaste delen av Myllyniemis rapport.) Att sedan Prättäläs underställda, ledande jurist Heikki Harjula i egenskap av tillfälligt förvaltningsråd deltog i HFD:s avgörande i fallet Sibbo är pricket på i:et, som borde kunna leda till att HFD måste återbryta sitt beslut.

I ett flertal blogginlägg har jag förklarat Kommunförbundets roll i fallet Sibbo med att Kommunförbundet offrade Sibbo för att Helsingforspolitikerna och socialdemokraterna skulle stöda Manninens och Kommunförbundets förslag till kommunreform och ramlag. Helsingfors intressen var huvudsakligen ekonomiska. Man torde ha avstått från kravet på sydvästra Sibbo, om man i kommunreformen hade tagit med en ändring av statsandelarna i beskattningen eller tvångssammanslagningar av små och svaga kommuner. Därför handlar fallet Sibbo i grunden inte om en konflikt mellan Helsingfors och Sibbo, persioniferad av Vapaavuori och Liljeström. Denna konflikt är bara skuggboxning jämfört med den egentliga boxningsmatchen. I verkligheten handlar fallet Sibbo om en konflikt mellan staten (eller regeringen) och Sibbo kommun, vilket fallet Sibbo rent juridiskt även är. Här representeras regeringen inte i första hand av metropolministern, som inte satt med i Vanhanens första regering. Istället är det Matti Vanhanen själv som innehar huvudrollen. Han skydde inga medel att rädda sin regering och sin egen roll som "Europas president" under den andra halvan av år 2006. Vanhanens roll illustrerades väl av bilden ovan, som publicerades i nättideningen Nettisanomat den 28 juni 2007.

Google+ Followers