Vilket domslutet än är bör man kunna förvänta sig att domarna som tagit beslutet har skött ärendet professionellt. Därmed har de gjort en opartisk lagtolkning. Faktumet att beslutet som besvären gäller tagits av statsrådet saknar inte helt betydelse, men garanterar på inget vis att beslutet förblir gällande. Det är inte helt ovanligt att statsrådets administrativa beslut ogiltigförklaras på grund av att beslutet baserar sig på otillräckliga utredningar. Avsaknaden av ett prejudikat ger domarna större utrymme att tolka lagen, men de måste ta i beaktande att domslutet blir ett prejudikat som binder domstolen i senare ärenden.
Förutom att HFD måste ta ställning till formella besvärsgrunder så som jäv och en felaktig kartbilaga måste domstolen tolka kommunindelningslagen, och speciellt 3 § och 5 §. Att Helsingfors eget förslag på ett 5 000 hektar stort område enligt inrikesministeriets beslut inte uppfyller något av de fyra alternativa villkoren för en ändring i kommunindelningen torde här kunna ha en viss betydelse, speciellt som utredningsman Pekka Myllyniemis tolkning av proportionalitetsprincipen bygger på ett räknefel. Om villkoren som definieras i 3 § inte uppfylls, uppfylls automatiskt inte heller villkoren enligt 5 §, som specifikt gäller kommundelssammanslagningar. Att villkoren enligt moment 1 och 2 i 5 § inte uppfylls är uppenbart. Kravet på att ändringen i kommunindelningen inte får beröra mera än 5 procent av någon av den berörda kommunens invånare eller 10 procent av ytan av någon av de berörda kommunerna är entydigt, fastän Myllyniemi eller författarna av Myllyniemis rapport här har gjort ett litet tolkningsfel. Däremot ger det alternativa villkoret som definieras av moment 3 i 5 § större utrymme för tolkningar. Enligt moment 3 kan mot en berörd kommuns vilja även en större ändring i kommunindelningen göras "under särskilt vägande i 3 § nämnda förutsättningar".
Eftersom jag inte är jurist har jag svårt att bedöma vad lagen och domarna ger för innebörd i benämningen "särskilt vägande förutsättningar". Däremot finner jag det klart att förutsättningarna som måste vara "särdkilt vägande" bör gälla just de fyra alternativa villkor som nämns i 3 § och inte t.ex. utvecklingen av Helsingfors som Finlands "lokomotiv" eller några andra nationella politiska program. Jag antar även att HFD måste ta i beaktande hur man i andra sammanhang har tolkat begreppet "särskilt vägande förutsättningar". Här ger Myllyniemi lite vägledning i sin rapport. Jag citerar:
Med begreppen "särskilt vägande förutsättningar/orsaker/grunder" har man i lagstiftningen i allmänhet velat betona att förfarandet är exceptionellt, och att prövningsrätten är klart begränsad och myndighetens motiverings- och bevisningsskyldighet åter är mycket stor om förfarandet inleds.
Hur HFD i fallet Sibbo kunde tolka "särskilt vägande förutsättningar" på ett sådant sätt att Myllyniemis lotsasutredning och inrikesministeriets partiska beredning skulle uppfylla kravet på myndighetens mycket stora motiverings- och bevisningsskyldighet kan jag inte se, speciellt som föredragande minister Mauri Pekkarinen anmälde avvikande åsikt till statsrådets beslut.
När det gäller jurister liksom läkare är professionaliteten ett självklart krav. Professionaliteten inbegriper förutom utbildning och yrkesskicklighet även yrkesetik. En advokat som bryter mot god advokatsed kan uteslutas ur advokatförbundet. När det gäller advokater finns det en lag som säger att "advokat skall redbart och samvetsgrant utföra honom anförtrodda uppdrag samt i all sin verksamhet iakttaga god advokatsed", men det är advokatförbundet och den egna yrkeskåren som övervakar att de etiska sedreglerna efterföljs. Även lärare förväntas numera vara professionella. Därmed förväntar man sig att lärare inte ser till person, inte låter sig provoceras och alltid kan motivera sina bedömningar. Kravet på professionalitet kommer delvis utifrån, men det är även i lärarkårens intresse att det finns en tilltro till lärarnas professionalitet. Det höjer yrkeskårens anseende och på sikt kanske även lönenivån.
När det gäller politiker talar man sällan om professionalitet. Politiker vill inte stämplas som yrkespolitiker och professionalitet står i vissa sammanhang rentav i ett motsatsförhållande till politik. Ändå vill även politiker och speciellt ministrar bli respekterade. Man kunde säga att kravet på att "medlemmarna av statsrådet skall vara för redbarhet och skicklighet kända" liksom ministrarnas avläggande av tjänste- och domared syftar till att öka ministrarnas och statsrådets anseende. Det borde vara i politikernas intresse att kravet på redbarhet även efterföljs, men i den nuvarande regeringen ingår det ministrar som på grund av brottsregister fått sparken från partikansliet och som inte kunde anställas som vaktmästare på ministeriet. Att man prutat på kraven ser jag snarare som ett tecken på svaghet än på arrogans från statsministerns sida. Speciellt när det gäller administrativa beslut borde man kunna förvänta sig att ministrarna agerar professionellt i enlighet med sin domarroll, men vissa ministrars uttalande i Sibbofrågan sommaren 2006 och senare har i högsta grad varit partiska. HFD tar ställning till om statsrådets Sibbobeslut är lagligt och om ministrar som deltog i beslutet var ojäviga, men det är riksdagens, väljarnas och mediernas uppgift att bedöma vilket fötroende inblandade ministrar förtjänar.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar