Åboregionen förlorar sin konkurrenskraft ifall inte en storkommun bildas, säger forskare Timo Aro.
Det finns något av ett Sibbo-syndrom i den nuvarande kommunstrukturen i Åboregionen. Ingen av Åbos grannkommuner vill frivilligt gå samman med Åbo, som vill växa och bli större. Åbos sits är besvärlig. Staden ligger inklämd mellan sina grannar utan möjlighet att växa, samtidigt som befolkningen minskar.
Kommunstrukturen är med nuvarande beskattningssystem och förvaltningsmodell ett problem i Åboregionen eller åtminstone ett problem för Åbo stad. Problemet är speciellt allvarligt i Åboregionen, men liknande problem med "republikanska zoner", som skummar av grädden finns minsann även kring andra centralorter än Åbo. Den största uppmärksamheten har dylika problem fått i Helsingfors, där det felaktigt talats om "metropolens" specialproblem. Situationen är betydligt allvarligare för Åbo än för Helsingfors. Så som det även framgår ur artikeln i Åbo Undrrättelser är problemen dock ganska likartade. Där av benämningen "Sibbo-syndromet".
För ganska exakt två år sedan publicerade Kuntalehti en längre artikel av Timo Aro. Jag återger här det sista stycket ur artikeln, som har rubriken "Maassamuutto valikoituu kaupunkiseutujen sisällä":
"Sipoo-syndrooma" ja seudullinen tasapainoKeskusten sisälle on muodostunut vähitellen hyvä- ja huono-osaisten asuinalueiden mosaiikki. Asuinalueiden välisiä eroja on pyritty tasoittamaan ohjelmien, hankkeiden ja strategioiden avulla. Keskuksissa korostuvat äärimmäisen hyvinvoinnin lisäksi monet sosiaaliset ongelmat, kun niiden välittömässä läheisyydessä, kehyskunnissa, eletään lähes idyllimäisissä puutarhakaupungin olosuhteissa ilman häiritsevää epäjärjestystä.
Kehyskuntien tulomuuttajat ovat tuloiltaan, koulutustasoltaan ja iältään merkittävästi paremmassa asemassa kuin niiden kantaväestö ja lähtömuuttajat. Kehyskunnissa yhdistyy korkea elintaso, asumisväljyys, viihtyisä ympäristö ja perusturvallisuus.
Tasapainoisen sosiaalisen kehityksen kannalta on ongelma, etteivät kehyskunnat koe olevansa vastuussa koko kaupunkiseudun sosiaalisesta eheydestä. Keskiluokan pako ydinkaupungeista ei kuitenkaan ole pidemmällä aikavälillä kehyskuntien intressien mukaista.
Mikäli asiaan ei aleta poliittisin päätöksin reagoimaan, on vaarana, että seutujen sisäinen tasapaino muuttuu muuttoliikkeen seurauksena ratkaisevasti huonompaan suuntaan. Kaupunkiseudut ovat luoneet toimivia yhteistyömalleja muun muassa elinkeinopolitiikkaan, palvelutuotantoon ja markkinointiin. Muuttoliikkeen rakenteen aiheuttamiin myönteisiin ja kielteisiin kehävaikutuksiin ei sen sijaan ole haluttu, osattu tai uskallettu seutuyhteistyössä tarttua. Seudullinen maankäyttö- ja tonttipolitiikka ja asumiseen liittyvät järjestelyt ovat osoittautuneet kiperimmiksi haasteiksi. Puitelain mahdollistava ajatus yhteistoiminta-alueista on tässä suhteessa iso askel oikeaan suuntaan.
Helsingin ja Sipoon nykytilanne on esimerkki siitä, mihin patoutunut ja menneeseen maailmaan perustuva siilipuolustustilanne keskuksen ja kehyskunnan kohdalla voi pahimmillaan johtaa. Sipoo on edustava esimerkki kehyskunnasta. Vastaava tilanne on noin 50 kehyskunnassa Helsingin, Tampereen, Turun, Oulun ja Jyväskylän seutukunnassa. Maakuntakeskuksissa sama ilmiö näkyy pienemmässä mittakaavassa.
I tidsskriften Kvantti 1/07, som ges ut av Helsingfors stads faktacentral, ingår en artikel av Aro med rubriken "Selektiv flyttningsrörelse i stora stadsregioner" ("Suurten kaupunkiseutujen valikoiva muuttoliike"). Det nästsista avsnittet i artikeln har rubriken "Sibbo som exempel på selektiv migration". Avsnittet inleds med konstaterandet att "Sibbo är en typisk tillväxtkommun som drar nytta av sin närhet till en centralstad." Det sista avsnittet i artikeln har rubriken "Projektet PARAS och selektiv migration". Då PARAS-reformen diskuterades våren 2006 var det många som hoppades på en lösning på det problem som Aro kallar "Sibbo-syndromet".
Visst finns det förhoppningar om att det "frivilliga" samarbete som ramlagen påtvingar kommuner tillsammans med morotspengar skall leda leda till kommunsammanslagningar, men någon garanti för att den aktuella kommunreformen skall lösa problemen i Åboregionen finns det inte. Då initiativet till en kommun- och servicestrukturreform togs var det uttalade syftet att garantera finansieringen av den kommunala servicen, som är speciellt hotad i glesbygden. Under diskussionen, beredningen och förhandlingarna kom reformen dock allt mera att handla om centralorternas och speciellt Helsingfors ekonomi. Hannes Manninen och Centern ville dock inte gå med på några tvångssammanslagningar i samband med KSSR. I stället gav Manninen och statsminister Matti Vanhanen efter för vissaa Helsingforspolitikers krav på en lösning av "Sibbofrågan", istället för att söka en lösning på det allmänna "Sibbo-syndromet".
Helsingin Sanomat publicerade som på beställning den 1 september 2006 en artikel med rubriken "Tutkija: Sipoo hyötyy selvästi valikoivasta muuttoliikkeestä". Forskaren som står bakom påståendet i rubriken är ingen annan än Timo Aro. I samband med artikeln publicerade Helsingin Sanomat diagrammet ovan. Den 27 juli i år publicerade Helsingin Sanomat emellertid en artikel med rubriken "Muuttoliike rankaisee suuria kaupunkeja miljoonien verotappioilla", där det noterades att Helsingfors och Åbo (och Grankulla!) är de största förlorarna på flyttningsrörelsen, medan vinnarna är Esbo, Kyrkslätt och Nurmijärvi. (Se "Kranskommuner. Den 29 juli 2008".) Liksom jag många gånger har påpekat på denna blogg är det stora strukturella problemet ur Helsingfors synvinkel inte Sibbo, utan Esbo, Kyrkslätt och Nurmijärvi. Utflyttningen till Sibbo har hittills varit ett marginellt problem. Däremot kunde även Sibbo ha blivit ett problem, när Samlingspartiet tagit över makten över planeringen i kommunen. Då Sibbo 2005-2006 kritiserades för att växa för långsamt och speciellt för att inte utveckla Östersundom gick kommunen i fällan och visade upp sina alternativa planer på en snabb tillväxt speciellt i sydväst. Inkorporeringen av sydvästra Sibbo motiveras inofficiellt av Helsingfors ekonomiska förluster av utflyttningen till Esbo, Kyrkslätt och Nurmijärvi. Sibbos egen lösning på det påstådda strukturella problemet i Helsingforsregionen skulle bara ha förvärrat situationen. Dess värre förefaller många Sibbopolitiker fotfarande tro på de officiella motiveringarna till inkorporeringen, enligt vilka kommunen vuxit för långsamt.
Hotet om att Sibbo skulle ta efter Esbo, Kyrkslätt och Nurmijärvi och locka till sig goda skattebetalare i stor skala är en bakgrundsfaktor som enligt många Helsingforspolitikers mening motiverar och legitimerar den aktuella inkorporeringen. De officiella motiveringarna är däremot närmast de rakt motsatta. "Sibbo-syndromet" är ett allmänt problem, men Sibbos traditionella politik är inte alls något typexempel på "Sibbo-syndromet". Tvärtom motiverades undantaget Sibbo med att Sibbo är en otypisk kranskommun. Speciellt kommunminister Mari Kiviniemi har motiverat undantaget Sibbo med att Sibbo skiljer sig från mängden. Jag citerar ur FNB:s notis "Kuntaministeri Kiviniemi: Sipoo oli poikkeus", som Helsingin Sanomat publicerade den 15 januari:
Hallinto- ja kuntaministeri Mari Kiviniemi (kesk) ei odota, että hallitus saa korkeimman hallinto-oikeuden päätöksen innostamana lisää Sipoo-ratkaisun kaltaisia ehdotuksia eteensä. Kiviniemen mielestä Sipoon osien liittäminen Helsinkiin oli erikoistapaus.
"Erikoistapauksena sitä myös perusteltiin valtioneuvoston päätöksenä. Kysymys oli metropolialueesta, jonka yhdessä osassa kasvu oli pysähtynyt. Se oli poikkeuksellista eikä samanlaisia esimerkkejä löydy maaseutujen keskuskaupungeista. Pikemminkin päinvastoin siellä on kilvan kaavoitettu keskuskaupunkien rajoille."
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar