Maktfördelningsprincipen. Den 4 april 2010


I "Rakennuskelpoisuus. Den 19 mars 2010" uppmärksammade jag Högsta förvaltningsdomstolens avgörande när det gäller beslutet att utvisa Eveline Fadayel och Irina Antonova. Jag misstänkte här att majoriteten av förvaltningsråden försökte ge ledande politiker stöd i uppfattningen att Finland inte har råd med att ge föräldrar till invandrare uppehållstillstånd. I Norden har vi ett välfärdssystem som gör att medborgarna inte behöver ta ekonomiskt ansvar för sina åldrande föräldrar, men systemet är dyrt för samhället och omfattar därför inte alla. Systemet diskriminerar medborgare med föräldrar eller svärföräldrar utomlands, där barnen har en moralisk plikt att ta hand om sina föräldrar. Även om HFD:s tolkning av lagen förefaller orimlig, agerade förvaltningsdomstolen med en viss konsekvens. I HFD:s pressmeddelande heter det att "Tähän asiaan verrattavissa ja olosuhteiltaan vaikeammissakaan tapauksissa ei ole katsottu voitavan myöntää jatkuvaa oleskelulupaa yksilöllisestä inhimillisestä syystä."


Om påståendet i pressmeddelande stämmer, är det anmärkningsvärt att HFD:s president Pekka Hallberg inte reagerat tidigare. Nu när vi har ett fall som fått stor medieuppmärksamhet där högt uppsatta politiker kritiserat HFD:s lagtolkning meddelar Hallberg polismyndigheterna att man inte behöver skynda med förverkligandet av utvisningen. Hallbergs agerande kunde betecknas som mänskligt, men är juridiskt sett högst problematiskt. Helsingin Sanomat publicerade den 1 april en artikel med rubriken "Oikeusoppineet arvostelevat KHO:n Hallbergia isoäitikirjeestä", där bl.a. Kaarlo Tuori utgående från maktfördelningsläran kritiserar Hallbergs agerande.

I princip gjorde HFD eller majoriteten av förvaltningsråden som deltog i ärendet korrekt då man gav migrationsverket rätt oberoende av ministeriets, den ansvarande ministerns eller den allmänna opinionens åsikt i det aktuella fallet. Hade HFD varit mera lyhörd, hade man i de aktuella fallen kunnat göra ett undantag från den allmänna linjen. Då hade lagen inte behövts skrivas om. Nu var det bara HFD:s president och kanslichef som var lyhörda gentemot det yttre trycket.

Avgörande i fallet Sibbo visade att HFD åtminstone vid behov kan lägga de juridiska principerna åt sidan för att ge regeringen rätt. Till vissa delar är HFD:s beslut i fallet Sibbo rena nonsens. HFD kunde inte förkasta alla besvär mot statsrådets Sibbobeslut utan att ta till logiska kullerbyttor. Frågan är hur många av förvaltningsråden som deltog i avgörandet som var införstådda i att HFD:s uppgift var att godkänna statsrådets beslut till vilket pris som helst. Jag finner det inte omöjligt att det i praktiken var tillfälliga förvaltningsrådet Heikki Harjula som ansvarade för handläggningen, medan övriga domare litade på Harjulas expertis. HFD är kanske inte så genomruttet som avgörandet i fallet Sibbo indikerar. Hallbergs agerande när det gäller utvisningen av Fadayel och Antonova visar å andra sidan att åtminstone HFD:s president inte själv respekterar maktfördelningsprincipen, men är nog så lyhörd gentemot den verkställande makten. Enskilda medborgare kan inte lita på rättssäkerheten eller HFD när regeringen är motparten i konflikten.

Google+ Followers