Den brända jordens taktik. Den 28 februari 2010

I dagens nummer av Helsingin Sanomat ingår en kort text med rubriken "Halvalla lähti". Helsingin Sanomat har här på basen av siffrorna 7,9 miljoner euro och 30 kvadratkilometer räknat ut att en kvadratkilometer i (gamla) Helsingfors är 1 670 gånger värdefullare än en kvadratkilometer i Sibbo. Har redaktören inte själv missförstått, så bidrar den aktuella texten åtminstone till en begreppsförvirring och en sammanblandning av tvångsinlösning och tvångsinkorporering. Sibbo kommun har ingalunda ägt alla 30 kvadratkilometer i stordistriktet Östersundom och Helsingfors äger även efter förvaltningsdomstolens beslut fortfarande vara en tredje del av marken. En annan sak är att det efter inkorporeringen är Helsingfors som kan göra förtjänst på att omvandla billig råmark till dyr tomtmark.

Sibbo kommun hade i sitt krav på 95 miljoner även krävt ersättning för uteblivna dylika vinster. Jag finner det begripligt om än orättvist att Sibbo inte ersätts för dylika vinster, vars belopp man bara kan spekulera om. Däremot finner jag det helt orimligt att Sibbo kommun inte får full ersättning för fastigheter som man tvingas avstå från. Råmark och obebyggd tomtmark som kommunen äger innanför inkorporeringsområdet får kommunen i egenskap av privat markägare naturligtvis behålla. Däremot måste kommunen avstå från fastigheter som betjänat kommuninvånarna inom det inkorporerade området. För att ha fått behålla sina värdefulla fastigheter borde kommunen ha tagit till den brända jordens taktik och bränt ner byggnaderna eller åtminstone sålt dem och flyttat verksamheten till andra lokaliteter. Detta är konsekvensen av Helsingfors förvaltningsdomstols linje i ersättningsfrågan. Lite av den brända jordens taktik utövade Sibbo faktiskt då det gäller ungdomsgården Östis, som hade (och igen har) sin verksamhet i Östersundom gamla skolbyggnad. Skolbyggnaden var förfallen och inte speciellt värdefull, men tomtmarken där byggnaden står är desto värdefullare.

Att priset på mark i "Sibbo" eller Östersundom skulle vara låg motsägs av Helsingfors markaffärer. I senaste nummer av Sipoon Sanomat ingår en artikel med rubriken "Helsinki maksaa Östersundomissa raakamaasta kymmenkertaisia hintoja". Min egen tolkning av Helsingfors prispolitik är att staden köper mark - om än hittills i ringa utsträckning - som om Helsingfors stad egenmäktigt kunde bestämma om planeringen. I normala fall är det landskapsförbundet och miljöministeriet som bestämmer ramarna. Ett tecken på Helsingfors stads tro på stadens suveränitet är fastighetsnämndens beslut att köpa fastigheten Silasskog för ett hektarpris på 222 000 euro, fastän Forststyrelsen anser att området där fastigheten ligger bör bevaras obebyggd som en del av en ekologisk korridor.

I senaste nummer av Sipoon Sanomat har i övrigt Sibbo storskog fått ett mycket stort utrymme. Redan ledarartikeln "Sipoonkorvessa rytisee" handlar om Forststyrelsen utredning om en nationalpark. Om Forststyrelsen utredning kan man vidare läsa i artikeln Sipoonkorpeen halutaan kansallispuisto, som även kan läsas på tidningens webbplats.

I tidningen ingår ytterligare en hel broadsheet-sida om storskogen.

Huvudartikeln, som är relativt kort, har rubriken "Sipoon luonnonsuojelijat iloitsee kansallispuistosta"

På sidan finns vidare en artikel med ubriken "Vain Sipoosta löytyi kyllin villiä metsä".

På sidan finns ytterligare en intervju med Otto Lehtipuu.

Astrid Thors har skrivit en artikel med rubriken "Sipoonkorpi - Sibbo storskog – itäinen vihreä keuhkomme", som publicerats den 25 februari. Om artikeln publicerats någon annanstans vet jag inte, men artikeln kan åtminstone läsas på Thors hemsida. Artikeln bjuder på en del intressant bakgrundsinformation. Jag citerar:

Kun keskustellaan ns. Sipoonkorven alueista, keskiössä ovat toisaalta meren tuntumassa olevat tärkeät luontomuodot, jotka ovat erityisen tärkeitä linnustolle ja toisaalta metsäiset alueet muun muassa moottoritien pohjoispuolella. On tärkeätä, että näiden välille syntyy myös kulkuyhteys.

Ensimmäisen kerran sain kosketuksen alueisiin jo 1980-luvulla, kun puolustusvoimilla oli aikeita perustaa Pohjois-Sipooseen varastoja ja olin puolustusministerin poliittisena sihteerinä (onneksi käytettiin silloin titteliä joka kertoi toimesta jotain). Silloin oivalsin, että meillä on näin lähellä Helsinkiä todella mielenkiintoisia metsäalueita, joita on vapaaehtoisesti säästetty ja hoidettu hellävaraisesti monta vuosikymmentä. Siellä on tärkeitä luonnonarvoja.

Seuraavan kerran törmäsin nyt ajankohtaisina oleviin alueisiin, kun Vuosaaren satamasta oli tehty vetoomus Euroopan parlamentin vetoomusvaliokuntaan sillä perusteella, että satamahanke tulisi loukkaamaan päätettyjä Natura-kohteita ja että satamaan liittyneet selvitykset eivät olleet huomioineet näitä arvoja riittävästi. Vetoomukset olivat sen verran täsmällisiä ja aihe herätti kollegojen piirissä mielenkiintoa, että meitä oli pieni ryhmä paikan päällä tutustumassa asiaan. (Samasta aiheesta oli valitettu hallinto-oikeuksiin ja myös EU-komissioon).

Kuten tiedämme, myöskään vetoomus Euroopan parlamenttiin ei kumonnut satamapäätöstä, mutta Natura ja luonnonsuojelulliset seikat vaikuttivat moniin ratkaisuihin sataman yhteydessä, muun muassa junayhteyden kulkemiseen osittain tunnelissa.

Mutta nyt asia on uudestaan esillä, kun Helsinki, Sipoo ja Vantaa suunnittelevat yhdessä muun muassa niitä alueita, jotka Helsinki sai Sipoolta kuuluisan päätöksen jälkeen. Ajankohtainen on myös Uudenmaan luontokeskuksen – jonka nimi vuodenvaihteen jälkeen on muuttunut – esitys erään alueen suojelemisesta Karhusaaren ja Kallvikin välissä.

Tässä yhteydessä on ilmennyt, että esiintyy ajatuksia kumota joitakin Natura-aluepäätöksiä, joiden koetaan haittaavan suunnittelua Helsinkiin liitetyillä alueilla. Joissakin ryhmissä hämmästellään nyt suuresti, että liitetyllä alueella on tällaisia rajoituksia. Tällainen hämmästely mielestäni osoittaa taas poliittisen keskustelun huonoimpia piirteitä. Liitoksen vastustajat viittasivat kyllä siihen, että alueella on tällaisia rajoituksia, mutta vastustajien argumentteja ei silloin kyllä kuunneltu.

Jos saisin, haluaisin kokemuksen äänellä sanoa: on äärimmäisen vaikeata perua Natura-varaus. Siihen vierähtäisi todellakin taas vuosia ja tulos on erittäin epävarma. Mutta ennen kaikkea Natura-varaukset edustavat todella tärkeitä luonnonarvoja, joita meidän tulee kunnioittaa.