Ett centralt påstående i flera besvär över statsrådets Sibbobeslut var att statsminister Matti Vanhanen var jävig att deltaga i beslutet. Påståendena om Vanhanens jäv byggde bl.a. på tanken att ministrarna agerar domare då de tar ställning till huruvida det finns lagliga förutsättningar för den föreslagna ändringen i kommunindelningen. Det var den föregående justitiekanslern Paavo Nikula som först jämförde statsrådets roll i det aktuella ärendet med en domstol, men före Nikula hade före detta justitieombudsman Jacob Söderman påpekat att ministrarna inte kunde ta ställning till frågan på förhand. Jämförelsen med en domstol är dock inte oproblematisk, eftersom ministrarna naturligtvis även har ett politiskt ansvar för beslut. I artikeln "Vanhanen ei halua vaarantaa Sipoo-päätöstä" hävdade Helsingin Sanomat den 14 juni att experterna Antero Jyränkiä, Kaarlo Tuoria ja Mikael Hidéniä var eniga om att statsrådet inte har rollen av en domstol då Sibbofrågan avgörs. Hildén säger här att "Osallistuminen keskusteluun ei voi merkitä sitä, että ministeri on jäävillinen", Medan Tuori om uppfattningen att statsrådet fungerar som domstol säger att "Se on täysin väärä tulkinta". Frågan huruvida statsrådet i den aktuella frågan fungerade som en domstol eller inte kan emellertid inte nödvändigtvis besvaras med ett enkelt ja eller nej.
En minister är inte bara beslutsfattande politiker, utan i viss bemärkelse även tjänsteman och domare. Vanhanen framhöll själv ännu i Helsingin Sanomat den 14 juni att regeringen är "tuomioistuimen asemassa". Ännu efter statsrådets beslut framhöll statsministern att beslutet i första hand var juridiskt, fastän han själv i praktiken förlitade sig på inrikesministeriets beredning. Det är klart att en minister har mycket större frihet att på förhand ta ställning till en fråga än en tjänsteman eller egentlig domare, men i vissa frågor kan man tänka sig att det är viktigt att inte heller förtoendet för ministrarnas opartiskhet äventyras av tidigare ställningstaganden. När Nikula jämförde statsrådet med en domstol förväntades väl alla förtså att skillnaderna är väsentliga. Jämförelsen borde inte ha behöft tas allt för bokstavligt för att budskapet skulle gå hem. Statsministern hade inte bara diskuterat och yttrat sin åsikt i frågan, utan även tagit initiativ, gett löften och gett detaljerade direktiv, som utredningsmannen även tog i beaktande. Nikulas diskreta varning i allmänna ordalag var i högsta grad befogad.
Liksom jag tidigare noterat i inlägget "HFD förvränger påståenden. Den 20 februari 2008" säger HFD i sitt beslut att Vanhanen inte blivit "jävig att delta i beslutsfattandet i statsrådet på den i besvären anförda grunden att han i förväg i offentligheten har deltagit i debatten om saken och i egenskap av partiordförande vid överläggningar med andra partiordförande har diskuterat hur områdesindelningen i Helsingforsregionen skall utvecklas". Här förefaller HFD avsiktligt missa poängen. Vanhanen hade minsann inte bara diskuterat, utan även förhandlat och lovat att stöda en inkorporering på vissa villkor. Sibbofrågan kunde på grund av frågans juridiska natur inte tas med i regeringförhandlingarna eller regeringsprogrammet, men i praktiken hade ministrarna kommit överens om frågan på förhand, vilket åtminstone en del av HFD:s domare måste vara medvetna om.
Rakennuslehti kunde redan den 18 maj i artikeln "Sipoo-liitos toteutuu" bekräfta att inkorporeringen förverkligas. Vanhanens första regering hade brottom med Helsingfors initiativ, inte bara för att man ville uppnå enighet om KSSR före slute av juni 2006, utan även för att den dåvarande regeringen skulle hinna ta beslutet om en inkorporering så som man lovat. Officiellt hette det att det var bråttom med tanke på kommunalvalet. När en ny regering med Vanhanen kvar som statsminister men med Mari Kiviniemi som ny kommunminister hade tagit över var det plötsligt inte längre bråttom med beslutet. Medlemmar i den nya regeringen hade i sin tur kommit överens om inkorporeringen. Jag citerar ur artikeln i Rakennuslehti:
Inlägg
