Motstridiga målsättningar. Den 29 juli 2006

Gröna förbundets tidigare ordförande Osmo Soininvaara stöder Helsingfors anspråk på sydvästra Sibbo. Soininvaara har en vision av ett ekologiskt boende, som han önskar förverkliga i Sibbo. Dess värre är det inte speciellt realistiskt att tro att hans vision skulle realiseras ifall tvångsannekteringen förverkligades. De tre stora partierna socialdemokraterna, centern och samlingspartiet har var för sig sina egna målsättningar som de önskar förverkliga genom annekteringen. De olika partierna har därmed även olika motiveringar för tvångsanslutningens legitimitet.

Centerpartiet torde emellertid inte kunna ge några vägande motiveringar för en rättsvidrig tvångsanslutning. Den centerpartistiske region- och kommunministern Hannes Manninens absurda motivering att "vanliga Helsingforsbor ska ha rätt att bo i egnahemshus utan att byta kommun" torde visa att så är fallet. Att Centerpartiet uttryckt stöd för annekteringen i konflikt med sin traditionella politik förklaras helt och hållet av regeringsansvaret. Centern försöker inte bara skapa sig en mera urban och Helsingforsvänlig profil. Partiet, eller åtminstone statsministern, försöker nu representera en hegemoni. Således talar man för hela nationens intresse och tonar ner försvaret för landsbygden.

Namninsamling för Sibbo. Den 25 juli 2006

Namninsamlingar på nätet är ett nytt sätt att avreagera sig på, kanske även ett nytt sätt att bedriva påtryckning. Genom namninsamlingar kan man åtminstone markera en opinion. Själv undertecknar jag namninsamlingar mycket sparsamt. Här är en som jag undertecknat:

Nej till en tvångsannektering av sydvästra Sibbo

etunimi = förnamn
sukunimi = efternamn
paikkakunta = ort

Jorden som grav. Den 22 juli 2006




Nordbor vill i regel bli begravda i jorden. Dessutom vill vi begravas i den mark där vi hör hemma. Jorden och marken är dock subjektiva begrepp. Jorden är ett element som bär på mycket symbolik och känslor.

Jag gjorde idag med min familj en rundtur i Sibbo. Vi besökte både Östersundom kapellkyrka och Sibbo gamla kyrka. För mig är Östersundom kapell den kyrka som har det största känslomässiga värdet. Vid kyrkan finns en gravgård där speciellt skärgårdsbor är begravda. Nu gör Helsingfors stad anspråk på det område där Östersundom kyrka ligger. Går det som staden vill kommer kyrkan och gravarna att hamna på fel sida om gränsen. Kanske kommer kyrkan i framtiden att brukas av den helsingforsförsamling som jag själv numera är medlem i. Det är dock ingenting som jag ser fram emot.

Vid Sibbo gamla kyrka fastnade mina blickar på ett minnesmärke över "dem som vilar i Karelens jord", alltså på fel sida om Finlands nuvarande gräns. Kanske har man i framtiden skäl att resa ett monument även över dem som vilar i gravgården i Östersundom.

Sibbo mihi patria est. Den 21 juli 2006

Forskning visar att den lokala identiteten är viktigare för finlandssvenskar än för finskspråkiga. Att finlandssvenskar har en stakare känsla för hembygden eller hemkommunen torde delvis kunna förklaras med att svenskspråkiga flyttat mindre inom landet än finskspråkiga. Flyttningsrörelsen i Finland har gått från inlandet till kusttrakterna, som till stor del är gammal svenskbygd. Det finns dock en annan förklaring till finlandssvenskarnas starka identifiering med hemkommunen: Det svenska modersmålet gör att den nationella identiteten kan vara svagare hos finlandssvenskar. Kommunen eller hembygden har delvis samma roll för finlandssvensken som nationen har för finskspråkiga. I den mån finlandssvenskarna trots allt har en stark nationell identitet, är den nationella identiteten territoriellt betingad. Finlandssvensken är finländare för att hans hembygd är en del av Finland.

För mig ger min uppväxt i Sibbo mig rentav mitt existensberättigande. Jag har på grund av min bakgrund hembygdsrätt i Finland, trots att jag talar dålig finska. Nu vill Helsingfors stad med statsministerns stöd ta ifrån mig den mark som jag byggt min identitet på, min hembygd, mitt patria.

Mera om Sibbo. Den 12 juli 2006

Planerna på att ansluta sydvästra Sibbo till Helsingfors upprör. Inte minst upprörande är det att se hur det landsbygdsorienterade centerpartiet och dess ministrar sviker Sibbo för att öka sitt understöd i huvudstadsregionen och för att vinna socialdemokraternas förtroende. Endast Svenska folkpartiet protesterar. Detta ger lätt bilden av att motståndet mot Helsingfors expansion är en språkfråga, fastän man inte vågar medge att kampen för Sibbo är en kamp för traditionell svenskbygd. I verkligheten är frågan om Sibbos framtid mera än en språkfråga.

Genom att avstå från sydvästra Sibbo kunde det återstående av Sibbo bevaras relativt svenskspråkigt och Svenska folkpartiet kunde fortsätta att styra kommunen att tag framåt. Det finns säkert sibbopolitiker som gärna skulle avstå en del av Sibbo, även om de inte är villiga att medge det. Att just svenskspråkiga helsingforsare så väl som sibbobor motsätter sig Helsingfors kolonialisering av grannkommunen torde ha att göra med andra än rent språkpolitiska motiv: Svenskspråkiga har i regel en starkare hembygdsidentitet. Finskspråkiga i Helsingforsregionen har ofta sina rötter i inlandet. Finskspråkiga i Huvudstadsregionen identifierar sig inte så starkt med den lokala historien.

Konflikten mellan Helsingfors och Sibbo handlar inte i första hand om en konflikt mellan språkgrupperna. Den handlar kanske i första hand om en konflikt mellan den stora nationella berättelsen om nationens utveckling och mindre lokalt förankrade historier. Personligen är jag villig att offra det svenska språkets ställning i Sibbo för att bevara den lokala identiteten och samhörigheten. Rör inte gränserna!

Sibbo. Den 9 juli 2006

Förbannad vare den som flyttar sin nästas råmärke.
Femte Moseboken 27:17



Eftersom jag varit i Italien de senaste veckorna har jag endast sporadiskt tagit del av nyheterna från hemmafronten. Hemkommen hörde jag om Helsingfors planer på att lägga beslag på en stor del av Sibbo. Det hela lät så otroligt att jag först inte alls tog det på allvar. Helsingfors har även tidigare försökt skrämma Sibbo till eftergifter. Småningom klarnade det för mig att den centerpartistiska region- och kommunministern Hannes Manninen uttalat sitt stöd för en anslutning av sydvästra Sibbo till Helsingfors. Fastän jag numera är bosatt i Helsingfors, där även mina föräldrar är födda, känns det här lika hemskt som om EU-kommissionen skulle uttala sitt stöd för en anslutning av en del av Finland till Ryssland.

Bibelversen ovan citerar jag i sista kapitlet i min avhandling liksom Topelius gör i Boken om vårt land.