Östersundomannekteringen. Den 31 juli 2016

I det senaste inlägget skrev jag att medierna inte noterat att det gått 10 år sedan Helsingfors stads initiativ till ändring i kommunindelningen, men förra veckan gjorde Yle Östnyland (Vega) i samarbete med Yle Huvudstadsregionen en satsning med anledning av tioårsjubileet. Vega Östnyland och Huvudstadsregionen sände tre morgnar i rad intervjuer angående ämnet och publicerade intervjuerna i något modifierad form i textformat på webben. De tre intervjuerna fins fortfarande samlade på Yle Östnylands webbplats under rubriken "Östersundomannekteringen".

Måndagen den 18 publicerade Yle en intervju med Christel Liljeström under rubriken "När delar av Sibbo försvann - det började med en lunch". I intervjun säger Liljeström bla. följande:

- Vi levde i den ljusblå verkligheten att lagstiftningen är det som avgör, säger Liljeström och suckar djupt. Och lagen gav ju inga förutsättningar för en annektering som var så stor både arealmässigt och befolkningsmässigt. ...
- För mig själv så gav det nog en stor knäck åt känslan för rättsskapande, rättvisan och lagstiftning, säger Liljeström. Det att man får sätta så mycket subjektiv bedömning i en lagstiftning som ändå har tydliga gränser.

Följande tisdag publicerade Yle en intervju med Ari Karjalainen under rubriken "Tio år senare är Östersundom fortfarande en ickegodkänd generalplan".

På onsdagen publicerade Yle en intervju med mig under rubriken "Kohandel till grund för annektering av Sibbo". I Intevjun med mig kan man bl.a. läsa följande:

- När man förhandlade om kommunreformen, då var inkorporeringen av Sibbo en viktig förhandlingsfråga, säger Wadenström. Helsingfors krävde redan på våren 2006 att åtminstone sydvästra Sibbo skulle anslutas till huvudstadsregionen - eller snarare till Helsingfors.
Bakgrundsfaktorerna är väldigt komplexa.
- Det som egentligen möjliggjorde inkorporeringen var en sorts kohandel.

Kohandel, det vill säga politiska överenskommelser där man kopplar samman frågor som i princip inte har med varandra att göra, är inte i sig speciellt unikt inom finsk politik. Att Sibbofrågan handlade om kohandel mellan å ena sidan två centerministrar (Matti Vanhanen och Hannes Manninen) och å andra sidan Helsingfors stad kunde SDP:s dåvarande partisekreterare Maarit Feldt-Ranta redogöra för redan i oktober 2006. (Se "Kohandel kallas det. Den 30 oktober 2006".) Den aktuella kohandeln var ändå speciellt problematisk: För det första erbjöd centerministrarna ett område som hörde till en tredje part, alltså Sibbo. För det andra var metoden som centerministrarna och Helsingfors stads ledning försökte använda sig av för att möjliggöra inkorporeringen minst sagt problematisk, nämligen utpressning, hot och bluffande. För det tredje bör deltagandet i kohandeln ha gjort Vanhanen jävig att vid statsrådets sammanträde ta ställning till huruvida de juridiska villkoren för en ändring i kommunindelningen uppfylldes. För det fjärde är det oklart vem som egentligen var motparten i kohandeln med centerministrarna. Rakel Hiltunen, som var kommunminister Manninens huvudsakliga förhandlingspartner, representerade i egenskap av stadsfullmäktigeordförande Helsingfors stad, men var tack vare sin styrelsepost i kommunförbundet samtidigt regeringspartnern SDP:s förhandlare när det gällde kommunreformen.