Att förena känslor och förnuft är inte alltid lätt. När det står stora känslomässiga värden på spel är det lätt att förlora besinningen. Då kan man handla emotionellt, odiplomatiskt och taktiskt oförnuftigt. Men även bakom rationellt handlande finns ofta känslomässiga värden. Det är känslofrågor och känslomässiga värden som motiverar människor till ideeltt arbete och uppoffringar. I ett gott samhälle har människorna inte bara känslomässiga förhållande till sina närmaste och sina hem, utan även till sin hemort. Brist på hembygdskänsla resulterar i rotlöshet. Kärleken till hemorten kommer vanligtvis med åren, men den kan även ärvas från en äldre generation eller befolkning.
Att omfåtta vissa grundläggande värden är allmänmänskligt. Vad som är ett grundläggande värde eller ett självändamål varierar däremot. I nomadiska kulturer är behovet att rota sig på en ort inte så stort. Stammen går före hemorten eller hemlandet. I Europa och speciellt i Norden har den territoriellt betingade identiteten varit av central betydelse för majoritetsbefolkningen. Därmed har fosterlandet och hembygden, på gott och ont, uppfattats som egenvärden.
Om vi glömmer identitetsfrågor och känslofrågor kunde vi väl gå in för ett EU bestående av t.ex. tio delstater med ca 50 miloner invånare var och engelska som gemensamt språk. Här skulle vi ha ett funktionellt och rationellt Europa! Men även den som "analyserar frågan intellektuellt" inser att en dylik union vore ett omänskligt skräckvälde jämförbar med klassiska utopier. Vi vill inte bara ha service och unionens bidrag för vår materiella välfärd. Vi vill även förbli finländare, ester, svenskar och danskar. Hemorten och de nationella rötterna är inte minst viktiga för dem som bor utomlands. Ofta är det först då vi flyttar som vi inser hur viktig vår hembygd är för vår identitet.
Helsingfors stadsstyrelseordförande Jan Vapaavuori har i sin politiska retorik försvarat planerna på att annektera sydvästra Sibbo med Fosterlandets väl. Är Finland en känslofråga för den samlingspartistiska politikern? Förhoppningvis är styrelseordförandens fosterländskhet uppriktig, även om argumenteringen i det aktuella fallet inte övertygar. Nationens överlevnad står och faller inte precis med anslutningen av sydvästra Sibbo till huvudstaden. Även finlandssvenskar och Sibbobor är i regel fosterländska. Men för den svenska befolkningen är i allmänhet även hembygden ett upphöjt värde jämförbart med hemlandet. (Se Sibbo mihi patria est. Den 21 juli 2006.) Det kan kanske förklara varför Sfp i Sibbo är villigt att offra partiets maktposition och det svenska språkets starka ställning för att bevara kommunens nuvarande gränser.
Det är beklagligt att man i utformandet av den nya ramlagen för kommun- och servicestrukturen ensidigt har beaktat servicebehovet. Människan lever inte av service allena, även om de flesta i en utsatt situation skulle prioritera servicen framom identitetsfrågor. För att ett lokalsamhälle skall vara välfungerande måste befolkningen ha en lokalt förankrad identitet och känna en viss samhörighet. Identitetens och känslornas betydelse har man insett i företagsvärden där man satsar stort på att få personalen att känna tillhörighet med företaget eller brandet. Ett fungerande lokalsamhälle förutsätter likaledes att kommungränsen är en känslofråga.
Jag utövade idag lite roskisdykning (dykning i soptunna) för att få tag på förra veckans NYT-bilaga till Helsingin Sanomat. (Se nedan.) Texten om "Öster vår" (Itä meidän) är ironisk skriven, men udden är främst riktad mot Helsingfors.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar