Helsinge och Sibbo. Den 3 september 2006

I dagens Helsinginsanomat ingår artikeln "Helsingin pinta-alaa on kasvatettu koko sen historian ajan" som jag omnämner i gårdagens blogginlägg och som publicerades på Internet redan igår kväll. Artikeln har dock fått en ny överrubrik: Helsinki on aina saanut haluamansa (Helsingfors har alltid fått vad staden önskat). Det stämmer emellertid inte att Helsingfors alltid skulle ha fått de landområden som staden hoppats på. Helsingfors försökte länge ansluta delar av Esbo till huvudstaden, men trots att man i Esbo liksom nu i Sibbo pantade på betydande markområden, fick man ge upp. Artikelförfattaren Riku Jokinen hävdar att den nu planerade utvidgningen av Helsingfors österut i ett historiskt sammanhang inte är någonting nytt, men även detta är en sanning med modifikation: Helsingfors har hittills alltid vuxit genom att områden som tidigare hört till Helsinge socken eller landskommun (på finska Helsingin pitäjä respektive Helsingin maalaiskunta) anslutits till staden.

Sibbo och Helsinge/Vanda har båda nyligen firat 650 års jubileum, men Sibbo socken år äldre och har omfattat även nuvarande Helsingfors, Vanda, Tusby och Nurmijärvi. Även efter att Helsinge socken grundats under slutet av 1300-talet hörde delar av det som idag är östra Helsingfors och östra Vanda till Sibbo socken. Min Sibbopatriotism och -identitet har dock ingenting att göra med att stadsdelen Nordsjö, där jag numera bor, en gång har tillhört Sibbo socken. Innan Nordsjö införlivades med Helsingfors år 1966 tillhörde området i århundraden kyrkligt Helsinge socken, från 1826 även administrativt Helsinge socken och från och med 1865 Helsinge landskommun.

Flervåningshuset i Nordsjö där jag äger min och familjens lägenhet blev färdigt 1965. Före Nordsjö anslöts till Helsingfors hade Nordsjö redan utvecklats till en förort till Helsingfors. Området hängde geografiskt inte ihop med den övriga landskommunen, vilket torde ha bidragit till att så väl Nordsjöborna som landskommunen i övrigt var tillfredställda med gränsförskjutningen. Själv har jag på senare tid - kanske lite originellt - börjat betrakta mig som Helsingebo. Det beror främst på att jag jobbat som lärare i Helsinge gymnasium och Helsinge skola i Helsinge kyrkoby. Vid Helsinge kyrka finns även en släktgrav, som ger mig anknytning till kyrkobyn. Dessutom bor jag nära Västerkulla gård, som förutom säd odlar Helsinges gamla agrara traditioner. Men framför allt representerar namnet Helsinge inte bara nuvarande Vanda utan även hela Helsingfors, eventuellt med undantag av stamstaden.

Namnet Helsinge står förutom för agrara och lantliga aspekter även för svenska traditioner. Namnet Helsinge byttes ut mot Vanda år 1972. Då Helsinge blev köping 1972 och stad 1974 kunde orten inte på finska längre heta Helsingin maalaiskunta (ordagrant Helsingfors landskommun) men naturligtvis inte heller döpas om till Helsingin kauppala eller Helsingin kaupunki (Helsingfors stad). Jag finner det ytterst beklagligt att Helsinge inte på svenska fick behålla sitt gamla svenska namn. Namnbytet representerar ett brott med traditionen och ett förnekande av ortens svenska förflutna. Å andra sidan är det roligt när skolor och ideella föreningar trotsar namnreformen och nonchalerar det historielösa namnet Vanda.

Helsinges gamla finska namn Helsingin pitäjä och Helsingin maalaiskunta representerar väl förhållandet mellan Helsingfors och Helsinge/Vanda. Under ett par århundrade var Helsingfors kyrkoherde även kyrkoherde för Helsinge socken tills Helsinge församling blev självständig i mitten av 1800-talet. Delar av Helsinge har tidigare anslutits till Helsingfors, men största delen av dagens Helsingfors anslöts till huvudstaden 1946. Vissa stadsdelar hade före det hunnit vara självständiga köpingar i något årtionde, men Helsingfors har hittills endast expanderat innanför det historiska Helsinge sockens gränser.

Allt sedan Helsingfors grundades har Helsinge/Vanda haft Helsingfors som centralort. Förhållandet mellan Helsingfors och Vanda kunde väl jämföras med förhållanden mellan andra städer och landskommuner som gått samman utan större dramatik och utan att ortens invånare nämnvärt behövt byta identitet. Med Sibbo förhåller det sig annorlunda. Hittills har Sibbo och Helsingfors inte ens varit grannkommuner. Om sydvästra Sibbo ansluts till Helsingfors kommer området inte på årtal att utvecklas till en integrerad del av huvudstaden. Kanske kommer någon historiker att hjälpa invånarna att skapa sig en ny identitet genom att föreslå att den nya stadsdelen skall kallas Sundom, på finska eventuellt Salmi. Sundom fjärding, en "fjärdedel" av Sibbo (administrativa) socken, omfattade fram till 1826 förutom Västersundom i nuvarande Vanda och Östersundom i Sibbo bl.a. Sibbo Storskog och Nordsjö. Men före en historisk Sundomidentitet kan återskapas måste nog Helsingfors gå samman med modersocknen eller -staden Helsinge/Vanda.

Jag förhåller mig inte fullständigt avvisande till kommunsammanslagningar, men de får inte göras utan hänsynstagande till historien och förutsättningar till historiska rötter. Historiska rötter är ofta någonting som historiker skapat, men historia kan inte skapas utan grund i historiska dokument och i det verkliga förflutna. Det är inte historikernas uppgift att försöka legitimera kontroversiella gränsförskjutningar, än mindre att förfalska historia. Däremot kan historien och historikerna hjälpa oss att finna nya rötter efter att en gränsjustering eller en kommunsammanslagning är ett faktum. Historikerna borde oberoende av partipolitiska intressen utreda vilka gränsförskutningar som är godtagbara med tanke på orternas historiska identitet. I princip finns det efter en sammangång mellan Helsingfors och Vanda - med tanke på Sibbo sockens forna storhet - en historisk grund för en fusion även mellan huvudstaden och hela Sibbo, men då skall den nya storkommunen heta Sibbo...