Samarbete är styrka. Den 7 november 2006

I en insändare i dagens Hufvudstadsblad betonar Sdp:s partisekreterare Maartit Feldt-Ranta betydelsen av att Sfp samarbetar med andra partier. När det gäller Sibbofrågan bör man tänka på att unvika gräl, skriver Feldt-Ranta. Jag tror att de som vill rädda Sibbo borde låta FSD och socialdemokratrena spela rollen som Sibbos och finlandssvenskarnas vän. Det stundande riksdagsvalet kan dock frästa en och annan SFPare att gå till angrepp mot Sdp angående fallet Sibbo.

Feldt-Ranta påpekar att det inte är socialdemokraterna, utan den centerpartistiske kommunministern Manninen som lovade Helsingfors att driva Sibboärendet i regeringen. Hon noterar att Sfp tidigare haft goda relationer till Centern och att "något sådant besked skulle en centerminister knappast ha gett under till exempel Christoffer Taxells tid som sfp-minister".

Det är en intressant fråga varför just regeringen Vanhanens centerpartistiska ministrar på ett inte tidigare skådat sätt kör över sin trogna samarbetspartner Sfp. Det torde finnas många förklaringar allt från Vanhanens dåliga språkhuvud till Centerns pressade situation i kommunreformen. En avgående partiordförande är alltid svag. Sfp:s nya ordförande, Stefan allin sitter inte i regeringen. Enestam har kanske varit personligen beroende av statsminister Vanhanen för sin kandidatur för posten som Nordiska ministerrådets generalsekreterare. Nu när Enestam inte valdes till generalsekreterare och Vanhanen enligt Hbl lade sig platt kunde Enestam kanske efter att han avgår som minister tala ut om centerministrarnas myglande i fallet Sibbo. Åtminstone kunde han sätta lite press på ministerkollegerna. Däremot borde Wallin naturligtvis satsa på goda relationer till så väl Centern som Sdp - utan att offra Sibbo.

Gårdagens Helsinginsanomat offrar en hel broadsheet-sida på Sibbofrågan. Jag torde återkomma till sidan i ett senare inlägg. Nu nöjer jag mig med att notera att tidningen istället för kartan med det officiella förslaget till gränsdragning i misstag ritat ut markegendomar på kartan som Helsingfors i våras använde sig av i utpressningssyfte.

Samarbetsavtalet mellan städerna i huvudstadsregionen. Den 6 november 2006

I en insändare i dagens Hufvudstadsblad skriver Bo Holmberg om sammankomsten som huvudstadsregionens kommuner höll i Finlandiahuset den 22 maj. Holmberg påpekar att endast Ulf Johansson och Pontus Molander motsatte sig att Sibboärendet togs med i behandlingen. Det kan noteras att Molander och speciellt Johansson har varit i konfliktr med Sfp:s grupp i Esbo fullmäktige. Johansson har rent av bildat en egen grupp, Vårt Esbo, så det verkar ha varit skralt med Sfp:s kritik vid sammankomsten i Finlandiahuset. I verkligheten torde även Sfp i Helsingfors ha motsatt sig att Sibboärendet inkluderades, men det är möjligt att det inte synns i protokollet. Enligt det i Finalndiahuset ingådda samarbetsavtalet mellan städerna i huvudstadsregionen heter det att

För att regionens samhällsstruktur ska harmoniera med en hållbar utveckling måste vi österut ha en enhetlig stadsstruktur som är kopplad till spårvägsförbindelserna. För att utvidga bosättningen går Helsingfors och Vanda in för områdesbyten i fråga om Nedre Dickursby och den s.k. Västerkullakilen. Sibbos västliga områden bör fogas till huvudstadsregionen.

Man kan fråga sig vilket intresse Esbo och Grankulla har av att Sibbos västliga områden "fogas till huvudstadsregionen", då andemeningen är att "Sibbos västliga områden" skall tvångsanslutas till Helsingfors. Månne det inte även här handlade om kohandel. Hur skulle Esbo och Helsingfors reagera om utredningsmannen Myllyniemi föreslår att sydvästra Sibbo istället ansluts till Vanda?
I Finlandiahuset kom man även överens om att Nylands och Östra Nylands landskapsförbund bör sammanslås och att Sibbo (i sin helhet) skall anslutas till Helsingforsregionen:

Indelningen i ekonomiska regioner bör ändras så att den motsvarar de 14 kommunernas samarbetsområde inom Helsingforsregionen. Det här betyder att Sibbo och Vichtis ansluts till Helsingforsregionen. Den därigenom uppkommande indelningen i ekonomiska regioner stödjer uppkomsten av en effektiv samhällsstruktur och ett samarbete som utgår från nätverk i Helsingforsregionen, likaså skapas en naturlig geografisk helhet.

Fastän Grankulla godkände samarbetsavtalet tycks man i Grani förhålla sig kritiskt till åtminstone en del av avtalet. På stadens webbplats kan man läsa följande:

Samtidigt som Grankulla stadsfullmäktige godkände samarbetsavtalet meddelade fullmäktige att man anser det viktigt att stadens tidigare ståndpunkter gällande sammanslagningsplanerna för Nylands och Östra Nylands förbund, tvångsanslutningen av Sibbos västra delar och förverkligandet av närhetsprincipen inom den svenskspråkiga servicen skall beaktas i det kommande beredningsarbetet. Grankulla har tidigare detta år framfört att ovannämnda förbund inte skall sammanslås utan att deras samarbete skall intensifieras och utvecklas.

Mediekriget. Den 5 november 2006

Dagens nummer av Kaupunkilehti Vartti innehåller en intervju med Hjallis Harkimo i egenskap av "Sibbos utredningsman". Utredningsmannen Hjallis får publicitet och det är kanske det viktigaste med hans uppdrag att utreda finansieringsmodeller för byggande i Sibbo. Speciellt viktigt är det att Harry "Hjallis" Harkimo ger Sibbo ett ansikte. Många Helsingforsbor känner ingen i Sibbo. Den karakteristiska bilden av en Sibbobo är en svenskspråkig bonde, fastän så väl de svenskspråkiga som bönderna är i minoritetsposition i Sibbo. Den idealtypiska Sibbobon, som styrelseordförande Christel Liljeström väl representerar, är det i Helsingfors lätt att uppleva främlingsskap för och föraktfullt avfärda.

Hjallis är en person som väcker sympati. Trots sina släktrötter representerar han en finsk nyröjarmentalitet. Han har garanterat många sympatisöreroch beundrare bland samlingspartister i Helsingfors. Det är högst anmärkningsvärt att Helsingfors nu åtminstone delvis torde gå in för privat finansiering av nya byggnadsprojekt, vilket motsvarar den finansieringsmodell som Harkimo tillsammans med Bo-Erik Ekström utreder för Sibbos del. (Se Helsinginsanomat 30/31.10.2000.)

Eftersom Helsingfors åren 2008 - 2017 kommer att ha byggnadsprojekt som kostar staden 1,5 miljarder euro inom stadens nuvarande gränser, överväger staden privat finansiering. Får Hellsingfors bygga sydvästra Sibbo, torde staden finansiera projektet enligt en modell som motsvarar de finansieringsmodeller som Harkimo och Sibbo nu utreder. Socialdemokraterna kanske inte tilltalas av finansieringsmodellen, men privat finansiering torde inte kunna undvikas fastän Helsingfors får inkorporera sydvästra Sibbo. Regeringen torde inte heller ha några skäl att stöda Helsingfors annekteringsplaner, då Sibbofrågan inte längre handlar om vem som skall finansiera utan endast om vem som skall planera bebyggelsen i Sibbo. Hjallis medverkan torde garantera att Sibbos egna planer inte kan nonchaleras.

När Helsingfors i somras gick till anfall mot Sibbo var det Helsingfors som behärskade mediekriget. I detta mediekrig fick Sibbo i början långt förlita sig på svenskspråkiga insändare i svenskspråkiga tidningar, medan Helsingfors bedrev professionell medielobbning och backades upp av Sanoma-WSOY överväldigande makt. Insädarna är i sig värdefulla manifestationer, men insändare och debattartiklar i Borgåbladet eller Hufvudstadsbladet påverkar dess värr inte den finskspråkiga opinionen i högre grad, åtminstone inte direkt. (Se Språkbarriär. Den 20 augusti 2006.) När euforin nu lagt sig bland Helsingfors beslutsfattare och tjänstemän, är Sibboborna, finlandssvenskarna och laglighetens förespråkare lika upprörda som i somras. Därtill har Sibbo nu mobiliserat professionellt kunnande. Mediekriget har vänt

Diskussionsprotokoll. Den 4 november 2006

Internet möjliggör webbdagböcker och webbloggböcker, som i princip vem som hälst har tillgång till. Internet möjliggör även lättillgänglig information för oss som skriver blogg. Dess värre gör det stora informationsutbudet att informationen på en blogg lätt försvinner i den oerhörda mängden av information. Det är kanske även det som gör att bloggskrivare är så hämningslösa. Ett blogginlägg medför inte den offentlighet och eventuell publikationsångest som motsvarande insändare och debattartiklar i traditionella dagstidningar föranleder. Å andra sidan finns blogginäggen kvar på webben när papperstidningarna för länge sedan blivit returpapper.

Blogginlägg som man ångrar kan man censurera, även om inäggen en tid där efter kan finnas cachad hos Google. Vad man skrivit i allmänna diskussionsfora är svårare att radera. Men även den som inte själv publicerat någonting på nätet kan få sina yttranden dokumenterade på Internet för gott. Åtminstone Helsingfors stad publicerar på webben diskussionsprotokoll från stadens fullmäktigemöten. Jag har tagit del av diskussionsprotokollet från stadsfullmäktigemötet den 21 juni 2006. Protokollet kan rekommenderas för den som vill ha en adrenalinkick. För min del är det speciellt ledamot Laura Kolbes inlägg som har en pulshöjande effekt.

Jag har i denna blogg tidigare kritiserat Laura Kolbes yttranden i fallet Sibbo. (Se City-Centern. Den 3 augusti 2006 och Historien som legitimerande myt. Den 2 september 2006.) I Helsingin uutiset har Kolbe att argumentera för nödvändigheten av att ansluta Sibbo till Helsingfors. I kommuntidningen Kuntalehti har Kolbe skrivit att inkorporeringen av en del av Sibbo med Helsingfors skulle utgöra en historisk kontinuitet på huvudstadens tillväxt. Men redan på fullmäktigemötetet i juni lyfte Kolbe fram historiska aspekter av den planerade annekteringen. Förhållandet mellan politik och historia är mycket problematiskt. Speciellt problematiskt blir det när historikerrollen och politikerrollen förenas i en och samma person. Jag skall ändå inte här kritisera professor Kolbes politiska engagemang i sig, utan nöja mig med att kritisera hennes uttalanden i Sibbofrågan. Nedan följer valda bitar ur den centerpartistiske fullmäktigeledamoten Laura Kolbes anförande vid fullmäktigemötet den 21 juni:

Joskus nyt vain sattuu niin, että on ns. historian saranakohta, että on se tilanne, jolloin maailma ympärillämme muuttuu. Tuskin kukaan arvasi marraskuussa 1989 Berliinissä, että Eurooppa totaalisesti tulee muuttumaan ja moni meistä ei vielä aavistanut tämän vuoden alkaessa, että tästä vuodesta 2006 voi tulla merkittävä vuosi Helsingin historiassa. Silti on syytä muistuttaa, että aina kaupunginisät eivät ole olleet yhtä ihania, kaukonäköisiä ja tulevaisuuteen suuntautuvia. Keväällä 1912 yksityiset maayhtiöt Lauttasaaressa ja Kulosaaressa tarjosivat Helsingille tuolloisia alueitaan Helsingin pitäjän alueella. Kaupunginvaltuusto asiaa mietittyään totesi - erittäin viisaasti - että näitä alueita ei tarvita, koska laajennuksen suunta on vain pohjoinen. Tästä on nyt viisastuttu.

Miksi alueliitosasia juuri nyt? On hieman selvitettävä, mitä ajassamme tapahtuu. Todellakin, Berliinin muurin jälkeen Euroopan historiallisten alueiden ja niihin sitoutuneiden identiteettien merkitys on korostunut. Tämä prosessi on nostanut esiin alueiden politiikkaa tavalla, joka edelleen tulee vaikuttamaan eurooppalaisen identiteetin ja alueellisen erityispiirteen korostamiseen. On selvää, että kansallisvaltioiden Eurooppa on saanut rinnalleen alueiden Euroopan. Toki tällä alueajattelulla on vanhat eurooppalaiset juurensa. Uutta tässä, tämän päivän regionalismissa on se, että se luo uudenlaista järjestystä niin valtioiden sisällä kuin valtion rajoja ylittäen, ja nyt siis kuntarajoja ylittäen. Suurvaltojen rinnalle ovat tulleet superalueet ja uudet aluekokonaisuudet. Nämä superalueet, nyt joukkoon on nousemassa Helsinki, ovat saaneet kannettavakseen yhteiskuntarauhan ja vakauden suuren tehtävän.

Jag misstänker att historieprofessorns ord övertygade en och annan fullmäktigeledamot som saknar insikt i historieskrivandets vetenskapliga betingelser. Hade Kolbe så önskat, kunde hon på historisk grund med samma vältalighet ha fördömt huvudstadens planer på att annektera en del av Sibbo. Jag har själv bidragit med historiska argument mot annekteringen på denna blogg. Se t.ex. Topelius och Sibbo. Den 12 augusti 2006 och Helsinge och Sibbo. Den 3 september 2006.

Utgående från trenden att regionernas betydelse ökat och de politiska gränserna förlorat i betydelse efter Berlinmurens fall kunde man argumentera för betydelsen av kommunernas och landskapsförbundens självstyre och dra slutsatsen att det inte längre har någon större betydelse var huvudstadens politiska gräns går. Vad blir det av den nya gränsöverskridande ordningen, som Kolbe talar om, då man flyttar fram gränsen för att Helsingfors suveränt skall kunna planera det nya området och därmed inte behöva samarbeta med grannkommunen? När det gäller Helsingfors utvidgning kunde Kolbe istället för att ha betonat kontinuiteten noterat det historiska i att huvudstaden för första gången planerar att expandera utanför Helsinge sockens (Helsingin pitäjä) gränser. Men Kolbe valde att framhålla det "historiska" i fullmäktiges beslut på basen av vad som stöder Helsingfors krav och Centerns roll i den planerade annekteringen:

Helsingin keskusta ja Keskustan valtuustoryhmä tukevat sekä tätä hanketta että alue- ja kuntaministeri Hannes Mannisen tavoitetta liittää nyt osia Länsi-Sipoosta ja Vantaan Västerkullan kiilasta Helsinkiin. Säilyäkseen viihtyisänä ja elinkelpoisena pääkaupunkimme tarvitsee nyt väljyyttä. Uskomme, että päätös helpottaa myös painetta rakentaa Malmin lentokenttää, jonka säilymistä mm. ilmailukäyttöön Helsingin Keskusta on niin voimakkaasti tukenut. Tämä on historiallinen päivä. Siksi moni meistä on tänään pukeutunut punaiseen, joka on voiton, riemun ja optimismin väri.

Inga bindande löften. Den 3 november 2006

I blogginläggen denna vecka har jag uppmärksammat och prisat Maarit Feldt-Ranta och FSD med anledning av ställningstagandena vid kongressen i Borgå senaste veckoslut. Ett inlägg som kom i kölvattnet av FSD-kongressen och som kunde ha fått större uppmärksamhet är tidigare Europeisk ombudsmannen Jacob Södermans debattinlägg i tisdagens Hufvudstadsblad. Följande är ett citat av en riksdagskandidat som är uppställd av en finskspråkig lokalavdelning i Helsingfors och som är jurist och den första Europeiska ombudsmannen:

Då man i en liten grupp i tysthet myglar fram ett besked från minister Manninen om att en eventuell framställning skulle godkännas är det inte ett demokratiskt handlande. Enligt gällande lag om kommunindelning kan förhandsbesked inte ges av vare sig ministern eller ministeriet.

Södermans kritik är inte lätt att avvisa. Själv vill jag ändå komma med lite kritik av Södermans kompromissförslag. I likhet med Feldt-Ranta föreslår Söderman en kompromiss, enligt vilken Helsingfors skulle få ett mindre område av Sibbo. Eftersom Sibbofrågan i grunden handlar om Helsingfors stads ekonomi är det nog staden och regeringen som bör söka en kompromiss och en justare lösning på det ekonomiska problemet. Sibbo har redan gett efter mera än nog. Vad Sibbo ytterligare kunde göra är att planera den mark som Helsingfors äger i kommunen i samråd med huvudstaden och eventuellt betala ett skäligt pris för marken. Om minister Manninen lovat Helsingfors för mycket, får regeringen söka ersättande sätt att stöda huvudstaden. Men, som Söderman konstaterar, formellt har ministern inte gett några förhandsbesked, eftersom det juridiskt inte är möjligt.

Ingen konsensus. Den 2 november 2006

Efter FSD-kongressen i Borgå förra veckoslutet har de finlandssvenska socialdemokraternas möjlighet att påverka moderpartiet ifrågasatts. Det är klart att påverkningsmöjligheterna är begränsade, men det kan vara bra för språkminoriteten att även andra partier än Sfp fiskar efter svenska och tvåspråkiga röster. När det gäller fallet Sibbo ligger betydelsen av FSD-kongressens och Maarit Feldt-Rantas ställningstagande dock inte i första hand i möjligheten att påverka moderpartiet. Om inte tidigare så borde det nu stå klart att det i fallet Sibbo myglats och idkats kohandel. Efter FSD-kongressen kan kritiken mot Helsingfors agerande och Centerministrarnas ställningstagande inte längre avfärdas som Sfp:s eller Sibbopolitikernas vinklade partipolitiska eller knutpatriotiska åsiktsyttranden.

Då Helsingfors stadsfullmäktige i juni röstade om huruvida staden skulle ansöka om att få inkorporera ett område som tillhör Sibbo var man mån om grupplojaliteten och om att så många grupper som möjligt skulle stöda styrelsens förslag. Helsingfors initiativ föreföll mera legitimt när endast Sfp, kommunisternas representant och en grön illojal ledamot, Outi Alanko-Kahiluoto röstade mot förslaget. Outi Alanko-Kahiluoto, som är ordförande för De gröna i Helsingfors, stämplades som populist, medan Sfp kritiserades för att bedriva språkpolitik. Att Yrjö Hakanen, som representerar Finlands kommunistiska parti, röstade emot styrelsens förslag, verkar man inte ha brytt sig om. Omedelbart efter Helsingfors stadsfullmäktiges beslut att ansöka om att få expandera österut uttalade ledande ministrar sitt stöd för Helsingfors initiativ. Det föreföll att råda konsensus; endast Sfp och Sibbo verkade stå emot.

Kongressen i Borgå visar att det inte bara är Sfp:arna och Sibboborna som känner sig överkörda i fallet Sibbo. Helsingfiors och centerministrarna har även kört över den kommunala självstyrelsen, lagen, demokratin och finlandssvenskarna som grupp. Fallet Sibbo berör och upprör naturligtvis även Sibbos finskspråkiga invånare, men FSD-kongressen visar att Sibbofrågan har en språklig dimension, som på inget sätt bara handlar om Sfp-politik. För statsministerns del ser det hela mycket illa ut. Paf-konflikten har lett till att Vanhanen är kontroversiell på Åland. Att Vanhanen talade (dålig) engelska med sin svenska kollega som var på stadsbesök i Finland väckte ont blod bland många finlandssvenskar. Vanhanen har inte engagerat sig i Nordiska ministerrådet, vilket är en delorsak till att Enestam inte valdes till ministerrådets generalsekreterare. Genom fallet Sibbo har Vanhanen lyckats göra sig allmänt föraktad på finlandssvenskt håll. Det ironiska är att centerministrarna genom sitt stöd för Helsingfors anspråk på sydvästra Sibbo ville visa att partiet är ett "allmännt" parti som ser till det allmänna bästa. Här har Vanhanen misslyckats: Han upplevs inte som hela folkets statsminister.

"Esbos Sibbo". Den 1 oktober 2006

Regeringen godkände i torsdags ett förslag till ny ramlag för kommun- och servicestrukturen, vilket medför en ändring av kommunindelningslagen. Reformen förväntas leda till att antalet kommuner i landet förväntas minska med ett hundratal på några år. (Se Kommun- och servicestrukturreformen. Den 28 september 2006.) Ansvarig för reformen är den centerpartistiska kommun- och regionministern Hannes Manninen, som även tagit ställning för Helsingfors planer på att inkorporera sydvästra Sibbo. Att Centern inte gått helhjärtat in för reformen är ingen hemlighet, men det var ändå avslöjande att i torsdagens Helsinginsanomat läsa om hur den centerpartistiska riksdagsledamoten Sirkka-Liisa Anttila försökt övertala en centerpartistisk kommunfullmäktigeledamot att rösta mot ett förslag om att Renko tillsammans med några andra kommuner i Tavastland skulle fusioneras med Tavastehus. I Renkos kommunfullmäktige har nämligen Centern majoritet.

På socialdemokratiskt håll förhåller man sig mera entusiastiskt till kommunsammanslagningar. Den socialdemokratiska kommunalpolitikerna och kulturnämndeordföranden Juhani Hakala skriver i tisdagens Helsinginsanomat att "huvudstadsregionen inte behöver gratisresande", till vilka han torde räkna så väl Sibbo som Grankulla. Enligt Hakala har minister Manninen sagt att det inte får finnas "hålbrödskommuner" i framtiden. Från och med januari 2007 är Esbo, innanför vilken Grankulla ligger, landet enda hålbröd. Det är dock inte hemkommunen Esbo, utan Grankulla som Hakala vill slakta. På sin hemsida säger Hakala att "Grankulla är Esbos Sibbo". Den klichéartade propagrandan mot Sibbo förefaller att ha bitit även på vissa beslutsfattare. Hakala finner slående paralleller mellan Grankulla och Sibbo: i båda kommunerna har Sfp majoritet i fullmäktige. Det faktum att Grankulla har försökt bevara sin karaktär av villa- och parkstad bevisar att Sfp bedriver samma linje i båda kommunerna... Grankulla har ett skatteöre på endast 16 mot 17,5 i Esbo. Speciellt noterar Hakala att befolkningstillväxten i så väl Grankulla som Sibbo har varit betydligt långsdammare än i Esbo.

I verkligheten är Sibbo och Grankulla mycket olika kommuner. Invånarantalet i Grankulla har vuxit långsamt främst för att stadens yta är så liten. Grankulla är färdigt byggt. Det lantliga Sibbo med sin stora yta har inte tidigare ens varit speciellt attraktivt för nyrika. Emedan inkomstnivån är hög i Grankulla, har kommnalskatten procentuellt sett varit låg i Grankulla. Därav smeknamnet Finlands Monaco. Grankulla har faktiskt åtminstone i ett fall bedrivit selektiv bostadspolitik genom att sälja en fastighet till en Nokiadirektör med höga inkomster istället för till en svenskspråkig som bjöd ett högre pris, men det var knappast Sfp som stod bakom det beslutet. Sibbo är däremot inget Monaco. Tvärtom har Sibbo ett skatteöre på 18,75 %, vilket är betydligt högre än Helsingfors och Esbos 17,5. Helsingfors styrelseordförande har rentav försökt övertala invånarna i sydvästra Sibbo att ställa sig bakom huvudstadens annekteringsplaner med att påpeka att en inkorporering skulle betyda ett lägre skatteöre för dem.

Kanske har Centerns politik som går ut på att skydda de "egna" kommunerna mot sammanslagningar fått politikerna att tro att Sfp i Sibbofallet skulle bedriva en liknande politik. Det har dock visat att så väl Sfp som kommunpolitikerna i Sibbo inte alls prioriterar ett bevarande av Svenska folkpartiets position i Sibbo kommunfullmäktige. I politiken är det vanligt att flera partier tillsammans kör över ett bestämt parti i en viss fråga, fastän man har helt olika motiv. Sådana är spelets regler. I fallet Sibbo är det dess värre inte bara Sfp som man kör över, utan även lagen, öppenheten och hela befolkningen i Sibbo. De som vill åt Sibbo förefaller att endast förenas av en negativ bild av finlandssvenskar i allmänhet och Svenska folkpartiet i synnerhet. (Se Språkpolitik. Den 23 september.) Det borde inte vara svårt att avslöja motstridigheterna och splittra denna oheliga allians.