Efter FSD-kongressen i Borgå förra veckoslutet har de finlandssvenska socialdemokraternas möjlighet att påverka moderpartiet ifrågasatts. Det är klart att påverkningsmöjligheterna är begränsade, men det kan vara bra för språkminoriteten att även andra partier än Sfp fiskar efter svenska och tvåspråkiga röster. När det gäller fallet Sibbo ligger betydelsen av FSD-kongressens och Maarit Feldt-Rantas ställningstagande dock inte i första hand i möjligheten att påverka moderpartiet. Om inte tidigare så borde det nu stå klart att det i fallet Sibbo myglats och idkats kohandel. Efter FSD-kongressen kan kritiken mot Helsingfors agerande och Centerministrarnas ställningstagande inte längre avfärdas som Sfp:s eller Sibbopolitikernas vinklade partipolitiska eller knutpatriotiska åsiktsyttranden.
Då Helsingfors stadsfullmäktige i juni röstade om huruvida staden skulle ansöka om att få inkorporera ett område som tillhör Sibbo var man mån om grupplojaliteten och om att så många grupper som möjligt skulle stöda styrelsens förslag. Helsingfors initiativ föreföll mera legitimt när endast Sfp, kommunisternas representant och en grön illojal ledamot, Outi Alanko-Kahiluoto röstade mot förslaget. Outi Alanko-Kahiluoto, som är ordförande för De gröna i Helsingfors, stämplades som populist, medan Sfp kritiserades för att bedriva språkpolitik. Att Yrjö Hakanen, som representerar Finlands kommunistiska parti, röstade emot styrelsens förslag, verkar man inte ha brytt sig om. Omedelbart efter Helsingfors stadsfullmäktiges beslut att ansöka om att få expandera österut uttalade ledande ministrar sitt stöd för Helsingfors initiativ. Det föreföll att råda konsensus; endast Sfp och Sibbo verkade stå emot.
Kongressen i Borgå visar att det inte bara är Sfp:arna och Sibboborna som känner sig överkörda i fallet Sibbo. Helsingfiors och centerministrarna har även kört över den kommunala självstyrelsen, lagen, demokratin och finlandssvenskarna som grupp. Fallet Sibbo berör och upprör naturligtvis även Sibbos finskspråkiga invånare, men FSD-kongressen visar att Sibbofrågan har en språklig dimension, som på inget sätt bara handlar om Sfp-politik. För statsministerns del ser det hela mycket illa ut. Paf-konflikten har lett till att Vanhanen är kontroversiell på Åland. Att Vanhanen talade (dålig) engelska med sin svenska kollega som var på stadsbesök i Finland väckte ont blod bland många finlandssvenskar. Vanhanen har inte engagerat sig i Nordiska ministerrådet, vilket är en delorsak till att Enestam inte valdes till ministerrådets generalsekreterare. Genom fallet Sibbo har Vanhanen lyckats göra sig allmänt föraktad på finlandssvenskt håll. Det ironiska är att centerministrarna genom sitt stöd för Helsingfors anspråk på sydvästra Sibbo ville visa att partiet är ett "allmännt" parti som ser till det allmänna bästa. Här har Vanhanen misslyckats: Han upplevs inte som hela folkets statsminister.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar