Sammanfattning av fallet Sibbo

Den 1 januari 2009 inkorporerades Östersundom, ett område i sydvästra Sibbo, med Helsingfors. Beslutet om en ändring av kommunindelningen mellan Helsingfors, Sibbo och Vanda togs av statsrådet (regeringen Vanhanen II) i juni 2007 och beslutet godkändes av högsta förvaltningsdomstolen i januari 2008. Ett initiativ till en inkorporering togs i brådskande ordning av Helsingfors stadsfullmäktige redan i juni 2006, men stadsrådets beslut baserade sig på ett förslag som lades fram av en utredningsman i november samma år. Redan våren 2006 hade Helsingfors i samband med kommunreformen KSSR (Paras) ställt krav på att "västra Sibbo" ansluts till "huvudstadsregionen". Helsingfors hade även krävt en sammanslagning av städerna i huvudstadsregionen, men det kravet hade varit mycket svårare att uppfylla.

Inkorporeringen av Östersundom ser i ett historiskt sammanhang inte så märkligt ut. Det var även det historiska perspektivet man sommaren 2006 lyfte fram - för att moraliskt legitimera inkorporeringen och för att dölja de relevanta sammanhangen. Det som gör inkorporeringen av Östersundom unik och intressant är de dolda motiven och sättet på vilket inkorporeringen förverkligades. Här var det flera instanser som inte fyllde den roll som förväntats av dem. Fallet Sibbo kan se ut som en konspiration, men händelseförloppet förklaras bättre av den finska politiska kulturen, där politiker, tjänstemän, domare och t.o.m. redaktörer följer överenskommelser och ställer upp för varandra. Att man lyckades dölja de verkliga motiven och sammanhangen kan långt förklaras av att de flesta politiska partier var involverade, åtminstone på det lokala planet. Man anger inte varandra för ett fult spel som man själv är involverad i. Mycket gick på tok, men ändå lyckades de skyldiga gå fria. Några lyckades t.o.m. genom myglet ta ett steg framåt i karriären.

Bloggen Fallet Sibbo är uttryckligen en blogg, som består av fristående inlägg. Texten är därför svår att överblicka, trots att inläggen är försedda med datum och etiketter. Fallet Sibbo i sig är ett oerhört komplext med många aspekter och sidospår. För att göra fallet Sibbo lättare att överblick har jag öppnat denna sida för sammanfattning.

Tre centrala bakgrundsfaktorer

På min blogg lyfter jag fram tre centrala bakgrundsfaktorer som möjliggjorde inkorporeringen av sydvästra Sibbo. För det första bröt Matti Vanhanen (c) ett avtal mellan Helsingfors och staten om att frigöra flygfältet i Malm för bostadsbebyggelse. Det ledde till att relationen mellan statsministern och Helsingfors blev mycket inflammerad. Vanhanen var pressad att erbjuda ett ersättande område för småhusbebyggelse och lovade Östersundom som ersättning.

För det andra fanns det ett starkt tryck på att ta Sandhamn i bruk som bostadsområde. Helsingfors stad hade i tiden köpt mark i Östersundom och Sibbo storskog för att med försvarsmakten kunna byta åt sig Sandhamn. Nu var försvarsmakten beredd att avstå från Sandhamn, dock utan något intresse av Sibbo. I denna situation kom före detta kommendör Risto Rautava (saml), som ville bevara Sandhamn i militärt bruk, med motförslaget att "öppna Sibbogränsen". Rautava fick stöd av stadsstyrelseordförande Jan Vapaavuori (saml), som först hävdade att Helsingfors inte har behov av mera tomtmark, men senare kräva en gränsjustering just med tanke på behovet av tomtmark.

För det tredje hade den centerpartistiska kommunministern (och bostadsministern) Hannes Manninen tagit initiativ till en kommunreform (Paras / KSSR). I samband med beredningen av och förhandlingarna om kommunreformen krävde Helsingfors stad att Sibbos västra del skulle anslutas till "huvudstadsregionen". Då det såg ut som om de två stora ledande regeringspartierna Centern och Sdp inför sommarledigheten och Finlands EU-ordförandeskap inte skulle kunna komma överens om innehållet i kommunreformen och tillhörande ramlag lovade centerministrarna att ordna en ändring i kommunindelningen mellan Helsingfors och Sibbo. Förhandlingarna underlättades av att ordförande för stadsfullmäktige i Helsingfors Rakel Hiltunen i egenskap av viceordförande för Kommunförbundet var socialdemokraternas förhandlare även då det gällde kommunreformen. I själva verket bestod den så kallade strukturgruppen, som kom överens om innehållet i kommunreformen, huvudsakligen av representanter för kommunförbundets styrelse. Strukturgruppen var en så kallad parlamentarisk kommitté, där även oppositionspartiet Samlingspartiet var representerat. Således kom Jyrki Katainen (saml) tillsammans med ordförandena för de två stora regeringspartierna överens om KSSR - och lösningen på "Sibbofrågan". Denna överenskommelse fortsatte att gälla efter valet 2007 då Samlingspartiet ersatte socialdemokraterna i regeringen.

Språkfråga

I samband med den så kallade Sibbofrågan lyfte man år 2006 fram Helsingfors tidigare stadsdirektör  Raimo Ilaskivis initiativ från år 1989. Ilaskivi föreslog att Sibbo genom att avstå från sin sydvästra del kunde förbli en svenskspråkig kommun. På tjänstemannanivå torde man ha förhandlat eller diskuterat om en ändring i kommunindelningen under flera år. År 2006 var Ilaskivis förslag dock inte längre möjligt att förverkliga. Majoritetsspråket i Sibbo var redan finska, Sfp hade inte längre absolut majoritet i kommunfullmäktige och även inom Sfp hade synen på språkets roll förändrats. Lika väl försökte Hannes Manninen övertala Sfp att gå med på en inkorporering av Östersundom (vars majoritet var finskspråkig), eftersom den skulle göra Sibbo till en svenskare kommun. Östra Nylands förbund och Sibbos medlemskap i Östra Nylands förbund var där till fortfarande viktigt ur en språkpolitisk synvinkel. Dessutom var kommunstyrelseordförande Christel Liljeström ordförande för Östra Nylands landskapsstyrelse.

Våren 2006 kontaktade Helsingfors stadsdirektör Jussi Pajunen och stadsstyrelseordförande Jan Vapaavuori Sibbos ledning för att inleda förhandlingar om en formellt frivillig ändring i kommunindelningen. Om Sibbo kommunfullmäktige i Sibbo inte frivilligt gick med på en gränsjustering, skulle Helsingfors med regeringens stöd ta hela sydvästra Sibbo med skärgården fram till Sibbo å. Därtill skulle Helsingfors inte sälja stadens mark i Nickby och Östra Nylands förbund skulle slås samman med Nylands förbund. Om Sibbo frivilligt gick med på en i hemlighet föreslagen mindre gränsförskjutning (som motsvarar det förslag utredningsmannen Pekka Myllyniemis senare lade fram) skulle Östra Nylands förbund däremot få bestå och Sibbo skulle få köpa marken i Nickby.

Fördelen med en formellt frivillig sammanslagning var att beslutet om en ändring i kommunindelningen enligt den då gällande kommunindelningslagen kunde ha tagits av inrikesministeriet. En formell frivillighet var i själva verket en förutsättning för att inkorporeringen skulle kunna ske i enlighet med den allmänna tolkningen av kommunindelningslagen. Det lagliga alternativet var att riksdagen stiftade en särskild lag om en ändring i kommunindelningen mellan Helsingfors och Sibbo. Det är även vad man från Helsingfors och centerministrarnas håll hotade med. I verkligheten hade det dock varit svårt att få en majoritet i riksdagen bakom ett dylikt, unikt lagförslag utan att avslöja de verkliga omständigheterna. De hemliga förhandlingarna mellan ledningen för Helsingfors och Sibbo kom i medierna att betecknas som ren utpressning, men ur ett hemligstämplat förhörsprotokoll från ett förhör av kommundirektör Markku Luoma och kommunstyrelseordförande Christel Liljeström från augusti 2006 framgår indirekt att även Hannes Manninen liksom Matti Vanhanen deltog i ett försök till utpressning. Manninen informerade Sfp:s ledning att han stöder inkorporeringen av ett 5 000 hektar stort område och Vanhanen påstod i offentligheten felaktigt att centergruppen stödde en inkorporering.

Då utpressningsförsöket misslyckades och Helsingfors, för att inte avslöja utpressningsförsöket, var tvunget att lägga fram en framställning till ändring i kommunindelningen var bearbetningen av den allmänna opinionen av central betydelse. I Helsingfors stadsfullmäktige röstade Sfp mot förslaget till ändring i kommunindelningen, varmed Sfp:s linje gjordes till en språkfråga. I medierna framhölls det att Sfp hade byggt en "språkmur", som förhindrat Finlands enda metropol att växa österut, fastän de obebyggda grönområdena omedelbart öster om Helsingfors i själva verket hörde till Vanda.

En följd av anklagelserna om en "språkmur" var att de övriga politiska grupperna (med undantag av de gröna) i Sibbo ställde sig bakom kritiken mot Sfp:s språkpolitik och anklagade Sfp för att Helsingfors och kommunministern krävde en ändring i kommunindelningen. Kritiken mot "språkpolitiken" förvärrades av att Luoma och Liljeström inte omedelbart informerat om förhandlingarna med Helsingfors. Sibbos ledning hade dock med hot tvingats att hålla tyst.

 

Två förslag

Redan våren 2006 presenterade stadsdirektör Jussi Pajunen och stadsstyrelseordförande Jan Vapaavuori för ledningen i Sibbo två alternativa förslag till ändring i kommunindelningen. Den 21 juni 2006 beslöt stadsfullmäktige i Helsingfors i brådskande ordning att göra en framställning till ändring i kommunindelningen enligt vilket ca 5 000 hektar av Sibbo och ett betydligt mindre område av Vanda skulle anslutas till Helsingfors. Att Helsingfors, trots hårt lobbande, inte var förberett på att lägga fram den aktuella framställningen framgår ur oerhörda brister i förslaget. Gränsen hade till största delen ritats ut med linjal rakt igenom fastigheter och byggnader och bara en liten del av vattenområdet rymdes med på kartan med förslaget till nya gränser.

Det var inte bara själva förslaget till framställningen som var bristfälligt. Även motiveringarna till förslaget var undermåliga. Dessutom var det tvivelaktigt huruvida stadsfullmäktiges beslut att göra en framställning till ändring i kommunindelningen var lagligt, eftersom det med tvivelaktiga motiveringar togs i brådskande ordning. Som det såg ut förnyade Helsingfors stadsfullmäktige den 29 november sitt beslut samtidigt som man antog ett utlåtande till länsstyrelsen över stadens eget initiativ. Förslaget var det samma som i framställningen från juni, men motiveringarna var nya. Samma kväll lät dock Manninen förstå att Helsingfors utlåtande var betydelselöst. Följande dag skulle nämligen en kommunindelningsutredare överlämna sitt förslag och sin rapport och Manninen torde ha varit pinsamt medveten om att utredningsmannen plagierat en text som även ingick i Helsingfors utlåtande.

Ur det ovannämnda förhörsprotokollet framgår att Vapaavuori efter att Helsingfors beslutat sig för att föreslå alternativet på 5 000 hektar lovat återkomma med förhandlingar om ett eventuellt kompromissförslag på hösten 2006. Det är troligt att man i Helsingfors ännu efter stadens initiativ till ändring i kommunindelningen hoppades på att kunna pressa kommunfullmäktige i Sibbo att formellt frivilligt gå med på ett "kompromissförslag". (Om detta kan man läsa i blogginlägget "Plan A, plan B och plan C. Den 4 juli 2007".) Helsingfors kunde dock snabbt glömma tankarna på att Sibbo själv skulle komma med ett motförslag på 3 000 hektar. Istället blev det en kommunindelningsutredare som fick i uppgift att lägga fram motförslaget.



Kommunindelningsutredare

Trots protester från Sibbo utnämnde kommunministern Pekka Myllyniemi till kommunindelningsutredare. Sibbo hävdade att Myllyniemi var jävig, eftersom han var medlem i styrelsen för Nylands förbund, som hade uttryckt stöd för Helsingfors anspråk. Angående beskyllningarna om jäv framhöll Myllyniemi att han inte i offentligheten tagit ställning för inkorporeringen, men i verkligheten fanns det protokoll som visade att Myllyniemi verkat för en anslutning av Sibbo till Huvudstadsregionen. En annan besynnerlighet i samband med utnämningen av utredningsmannen var att Sibbo inte hördes på ett korrekt sätt.

Den 30 november 2006 överlämnade utredningsmannen officiellt sitt förslag till kommunministern. Kvällen innan hade Helsingfors stadsfullmäktige antagit det ovannämnda utlåtandet över stadens egen framställning. Det skulle snart visa sig att Mylliniemis rapport till stora delar var identisk med Helsingfors utlåtande. Plagiatet avslöjades på denna blogg och fick publicitet i Yles svenska radionyheter några dagar senare.

Myllyniemi hade inte kopierat texten ur Helsingfors utlåtande, utan ur Helsingfors förvaltningscentrals eller Eila Ratasvuoris opublicerade utredning "Selvitys kuntajakolain edellytysten täyttämisestä kuntajaotuksen muuttamisessa Helsingin kaupungin, Sipoon kunnan ja Vantaan kaupungin kesken". Någon referens till utredningen finns dock inte i Mylllyniemis rapport. Samma text användes senare i något förbättrad version i  Helsingfors ovannämnda utlåtande. Utan utlåtandet hade Mylliniemis plagiat aldrig upptäckts, speciellt som Ratasvuori inte arkiverade dokumentet, som hon sänt till inrikesministeriet.

Myllyniemis framställning motsvarade i stora hela det område som Pajunen och Vapaavuori hade krävt att Sibbo "frivilligt" skulle avstå från. Detaljer i framställningen tyder på att Myllyniemi hade fått förslaget till gränsdragning direkt från Helsingfors stad, men Myllyniemi avvek något från det färdiga förslaget och lämnade bort Granö, eftersom statsminister Matti Vanhanen i ett tal vid bostadsmässan i Esbo hade uttryckt åsikten att Sibbo bör få behålla skärgården.

Myllyniemi föreslog även att en liten del av Vanda, den så kallade Västerkullakilen, skulle anslutas till Helsingfors. Utredningsmannens förslag var här identiskt med Helsingfors initiativ, som i sin tur baserade sig på en överenskommelse mellan Helsingfors och Vanda. Området behövdes eftersom det låg emellan Sibbo och Helsingfors och Sibbo och Helsingfors saknade gemensam landgräns. Våren 2006 hade Helsingfors och Vanda förhandlat om byte av områden, men den byteshandeln blev inte av. Istället lovades Vanda ersättning bl.a. i form av statlig finansiering av Ringbanan.


Statsrådets beslut

Avslöjanden om plagiat och utpressningsförsök hindrade inte statsrådet från att godkänna kommunindelningsutredarens framställning till ändring i kommunindelningen. Statsrådets beslut föregicks av en märklig debatt om vissa ministrars jäv. Justitiekansler Paavo Nikula hade varnat ministrarna i regeringen Vanhanens första regering för att bli jäviga genom att på förhand ta ställning i Sibbofrågan. Den vikarierande justitiekansler Jaakko Jonkka, som utsågs till Nikulas efterträdare, gjorde en från Nikula något avvikande tolkning om ministrarnas jäv. De ministrar som deltagit i Helsingfors stadsfullmäktiges beslut från juni 2006 jävade sig dock när statsrådet tog sitt beslut. Bland dem som jävade sig var kommunministern i Vanhanens andra regering, Mari Kiviniemi (c). Istället fick Kiviniemis partikamrat Mauri Pekkarinen fungera som föredragande minister vid statsrådets sammankomst den 28 juni 2008. Pekkarinen föreslog att beredande tjänstemannen Arto Sulonens förslag till ändring i kommunindelningen förkastas, men Jyrki Katainen (saml.) kom med ett motförslag enligt vilket statsrådet skulle godkänna förslaget till ändring i kommunindelningen.

Då Helsingfors ett år tidigare hade lagt fram sitt förslag till inkorporering av sydvästra Sibbo hade Matti Vanhanen i utpressningssyfte meddelat att Centern stöder förslaget. I verkligheten var det bara en liten krets inom partiet som var införstådd i frågan. Som motivering till att Centerns ministrar i regeringen var splittrade angav Vanhanen att ministrarna i första hand gjorde en juridisk bedömning om lagligheten i förslaget. Samlingspartiets och De grönas ministrar var dock inte alls införstådda i ministrarnas domarroll i det aktuella fallet. (Se "Förvirrade ministrar. Den 12 augusti 2007".)

Behandling i högsta förvaltningsdomstolen

Så väl privatpersoner som Sibbo kommun besvärade sig till högsta förvaltningsdomstolen (HFD) över statsrådets Sibbobeslut. Även besvärsgrunderna var ett flertal, vilket möjliggjorde att HFD kunde försumma de besvärligaste utan att det väckte någon större uppmärksamhet. HFD:s avgörande innehåller flera märkligheter, men det märkligaste är att kommunförbundets ledande jurist Heikki Harjula deltog i beslutet i egenskap av tillfälligt förvaltningsråd. Harjula hade inte bara varit involverad i kommunreformen; has parhäst och förman vid kommunförbundet Kari Prättälä hade dessutom bistått Pekka Myllyniemi i hans utredning.

Kommunförbundets roll

Man kunde förvänta sig att Kommunförbundet är kommunernas intressebevakare, men i fallet Sibbo gick förbundet i första hand regeringens ärenden, först i andra hand drev man Helsingfors intressen - på bekostnad av Sibbo. Kommunförbundets roll var dock informell och indirekt.

Det är inte unikt att kommunförbundet fungerar som regeringens förlängda arm. Kommunförbundets styrelse består i regel av riksdagsmän, som representerar sina respektive partier snarare än kommunerna. Före Hannes Manninen blev kommunminister i regeringen Vanhanen I hade han varit ordförande för kommunförbundets styrelse. Så väl kommunförbundets jurister som styrelse hade en central roll i beredningen av kommunreformen. Arto Sulonen, som i egenskap av tjänsteman på inrikesministeriet skötte beredningen av statsrådets Sibbobeslut, belönades senare med tjänsten som direktör för juridiska ärenden på kommunförbundet.

Oklara gränser

En av besvärsgrunderna i Sibbo kommuns besvär över statsrådets Sibbobeslut gällde oklara gränser. I statsrådets beslut ingick ingen karta, utan bara en förteckning över fastigheter och delar av fastigheter som skulle överföras till Helsingfors. Enligt lantmäteriverkets fastighetsregister och kommunindelningsmaterial följer gränsen mellan Helsingfors och Vanda sedan den 1 januari 2009 den nuvarande, nya sträckningen för Österleden (regionalväg 170), som byggdes i samband med byggandet av Hamnvägen till Nordsjö hamn. Den nya vägsträckningen blev klar omkring ett år före Helsingfors och kommunindelningsutredare Pekka Myllyniemis framställningar till ändring i kommunindelningen mellan Helsingfors, Sibbo och Vanda. I dessa två framställningar från år 2006 följer förslaget till ny gräns mellan Helsingfors och Vanda i grova drag den gamla dragningen för Österleden, som går något längre söderut än den nuvarande.

I lantmäteriverkets tolkning av utredningsman Myllyniemis förslag hade gränserna preciserats så att den föreslagna kommungränsen gick vid norra gränsen för vägverkets fastighet för den gamla vägsträckningen  Detta förslag var framställt till påseende i början av år 2007 efter att kartorna hade kompletterats med svenskspråkiga namn. Då statsrådet tog sitt beslut om en ändring i kommunindelningen ingick i promemorian endast en karta som motsvarade förslaget i Myllyniemis rapport. Kartan hade tidigare använts i en powerpointpresentation då rapporten presenterades, eftersom det i själva utredningen inte fanns en entydig karta över kommunindelningsutredarens förslag. I den aktuella kartan hade gränsen längs Österleden ritats om så att den igen ungefärligen följde vägens mittlinje.

I statsrådets beslut om en ändring i kommunindelningen uppräknas alla fastigheter som helt eller delvis överförs till Helsingfors. I beslutet nämns bland områden som skall överföras från Vanda bl.a. ”en del av lägenheterna Harpas 6:71, Nikus 13:47 och Westerkulla 18:0”. På motsvarande sätt överfördes även delar av fastigheter från Sibbo. Vilken del av lägenheterna eller enheterna av fastigheter som skall överföras framgår inte ur beslutet. Tekniskt sett hade detta inte varit ett problem att exakt definiera gränsen utan hänvisning till en karta. Beslutstexten var, liksom beredningen i sin helhet, dess värre i högsta grad bristfällig. Utan hänvisning till en karta är det oklart var den nya gränsen går genom de fastigheter som endast delvis överförs till Helsingfors. Frågan var om det är inrikesministeriets karta, som ingick i beredningsmaterialet, eller lantmäteriverkets karta, som var framlagd till påseende, som definierade gränsen. I sitt besvär till högsta förvaltningsdomstolen över statsrådets beslut hävdar således Sibbo kommun att beslutet är oklart och därför bör ogiltigförklaras. Till besväret bifogade kommunen en karta ur vilken skillnaden mellan inrikesministeriets och lantmäteriverkets tolkning av gränsen framgår.

I sin förklaring till de som besvärat sig över statsrådets beslut bifogade inrikesministeriet en ny detaljerad karta på grundkartsbotten med lantmäteriverkets preciserade karttolkning (korrigering) av kommunindelningsutredarens förslag. Ur kartan framgår det med största tydlighet att gränsen enligt inrikesministeriet skulle gå där Österleden tidigare hade gått genom Vanda. I inrikesministeriets utlåtande till HFD säges det att någon karta inte ingår i statsrådets i beslut och att beslutet inte avviker till någon del från Nylands lantmäteribyrås tolkning av kommunindelningsutredarens karta. Detta är beredarens tolkning av statsrådets förslag och i sitt avgörande bekräftade högsta förvaltningsdomstolen denna tolkning.

Fastighetsregistret och fastighetsgränserna skall anpassas till kommungränserna (eller tvärtom), men poängen i Sibbo kommuns yrkande är att det är oklart var gränsen skall gå i de fall där den nya kommungränsen inte följer fastighetsgränserna. Problemet är här inte att gränsen på vissa ställen går igenom fastigheter, utan problemet är att man inte vet exakt var gränsen går igenom de aktuella fastigheterna som endast delvis överförs till Helsingfors. Statsrådets beslut anger inte alls tillräckligt exakt det område som anslutningen gäller, då det varken i beslutet eller i promemorian refereras till lantmäteriverkets karta. Emellertid framgår gränsen tydligt ur kartbilagan i inrikesministeriets ovannämnda förklaring.

I sitt avgörande kommer högsta förvaltningsdomstolen inte med en giltig motivering till att statsrådets gränsbeslut skulle vara entydigt eller tillräckligt exakt, men man kan tolka avgörandet så att HFD ställer sig bakom inrikesministeriets tolkning av beslutet. Denna tolkning antog även Helsingfors stad, som under år 2008 publicerade flera kartor enligt vilken gränsen skulle gå vid Österledens gamla sträckning. Bl.a. tog statsstyrelsen i Helsingfors i juni 2008 ett beslut om att utlysa byggförbud i ett område vars gräns går längs vägens gamla sträckning. I april samma år beslöt stadsstyrelsen att gränsen för röstningsområdet 54G i Nordsjö skulle följa Österledens gamla sträckning. Detta beslut torde inte ha korrigerats (även om gränsen för röstningsområdet ritats om på nyare kartor), vilket betyder att ett område på 10 hektar mellan Österledens gamla och nya sträckning överhuvudtaget inte hör till något röstningsområde.

I ett e-postmeddelande till enheten statistik och forskning vid Vanda stad meddelade chefen för geografisk information vid Nylands lantmäteribyrå i oktober 2008 att man beslutit att avvika från inrikesministeriets tolkning av statsrådets beslut om var den nya gränsen skall gå. I motiveringen till lantmäteriverkets tolkning av Helsingfors stads förslag till ändring i kommunindelningen från juni 2006 hade han framhållit att gränsen flyttats från Österledens mittpunkt norr om vägen så att inte fastigheten för allmän väg skulle behöva splittras, eftersom kamerala styckningar orsakar kostnader för staten. Denna målsättning uppnås även i inrikesministeriets tolkning av statsrådets beslut och kartan som varit framställd för påseende. På lantmäteriverket hade man dock eventuellt missat att själva vägen flyttats något norrut och att en ny fastighet för allmän väg utbrutits ur fastigheten Westerkulla. Denna miss försökte man tydligen korrigera genom att göra en ny tolkning av statsrådets beslut. Dess värre har man inte beaktat att man genom lantmäteriverkets omtolkning av gränsen bekräftar att statsrådets beslut var öppet för tolkningar och HFD:s domslut därmed felaktigt.

Den korrigerade gränsen är hela 1,4 km lång, fastän avvikelsen vad arealen beträffar endast är 10 hektar. Av dessa 10 hektar hörde 2 hektar till Westerkulla gård och det övriga området till vägverket. Till försvar för beslutet att flytta gränsen norrut framhöll chefen för geografisk information vid Nylands lantmäteribyrå i ett telefonsamtal i december 2008 att någon karta inte ingår i statsrådets beslut och att beslutet därmed kan tolkas så att det ger en möjlighet att korrigera gränsen.
Lantmäteriverket bekräftade alltså att statsrådets beslut var oklart eller öppet för tolkningar. Därmed borde högsta förvaltningsdomstolens avgörande ha återbrutits och statsrådets gränsbeslut tagits om.