Pacta sunt servanda. Den 27 december 2007

I gårdagens blogginlägg noterade jag att Centerns gruppordförande vid Helsingfors stadsfullmäktigemöte den 21 juni 2006 intygade att dåvarande kommunminister Hannes Manninen hade lovat föra Helsingfors framställning eller initiativ om en ändring i kommunindelningen till statsrådet. Att Manninen kunde lova något dylikt verkar ofattbart. De juridiska förutsättningarna för Helsingfors framställan minst sagt tvivelaktiga och genom att ta ställning för helsingfors framställan gjorde han sig jävig att fungera som föredragande minister. Ett dylikt löfte ger man inte utan motlöften eller motprestationer. Jag har i flera inlägg visat att motlöftet eller motprestationen handlade om kommun- och servicestrukturreformen (KSSR), där även den ledande tjänstemannen Arto Sulonen haft en central roll. Även om Manninen hade fungerat som föredragande minister, kunde han inte ha fört Helsingfors initiativ till statsrådet för prövning, om inte inrikesministeriet först hade gjort en beredning som gett bifall åt initiativet. Det är inte kommunministern själv som gör beredningen, utan beredningen görs av föredragande tjänsteman. För att Manninen skulle kunna ge löfte om att föra Helsingfors initiativ till statsrådet för ett avgörande, måste således även den ansvariga tjänstemannen vara införstådd.

Att det inte bara var den tänkta föredragande ministern själv som var införstådd med Helsingfors initiativ framgår ur Jan Vapaavuoris anförande vid det ovannämnda stadsfullmäktigemötet. Vapaavuori förklarade här att "Päädyimme yhdessä valtion kanssa siihen, että nyt olisi sopiva hetki saattaa asia myös muodollisesti vireille, jotta asia voitaisiin myös ratkaista tämän hallituksen kaudella." Det torde vara uppenbart att "staten" här inkluderar minst en ledande tjänsteman, speciellt som Vapaavuori tidigare i samma anförande sade följande:

Kuten tiedossa on, asia on valtioneuvoston, ei Helsingin käsissä. Tämän takia valtuuston yhteistä tahtotilaa on pyritty edistämään lobbaamalla aktiivisesti asiaa kevään aikana monille ministereille ja keskeisille valtion virkamiehille. Noin viime viikon puolivälissä kävi ilmeiseksi, että meillä on perusteltua syytä olettaa valtiovallan suhtautumisen kehittyneen niin myönteiseksi, että asian ratkaiseminen nyt olisi mahdollista.

Vapaavuori har i olika sammanhang framhållit principen pacta sunt servanda, som säger att avtal bör följas. Pacta sunt servanda är i första hand en juridisk princip, men dess allmängiltighet basera sig på att avtal är mennigslösa ifall de inte är bindande. Principen pacta sunt servanda bygger även på att parterna som ingår avtal i princip gör det av fri vilja. Avtalsbrott får följder för den som bryter mot avtalet. Dels kan avtalsbrott upphäva själva avtalet och löftena om motprestationer, dels förlorar den som bryter ett avtal sin kredibilitet. Det sista gäller inte minst inofficiella politiska överenskommelser.

När det gäller avtalet som ingicks mellan Helsingfors ledning och "staten" i juni 2006 handlar det knappast om ett juridiskt bindande avtal, eftersom ministrarna och "statens ledande tjänstemän" inte haft rätt att på förhand ta ställning till Helsingfors initiativ. Lika väl måste avtalet ha uppfattats som förpliktande. I annat fall hade föredragande tjänsteman vid inrikesministeriet inte på lösa grunder förordat en ändring i kommunindelningen enligt kommunindelningsutredarens förslag.