Maktfördelning kontra folksuveränitet. Den 31 december 2011

http://sv.wikipedia.org/wiki/Maktf%C3%B6rdelning

I mitt studium av fallet Sibbo har jag uppmärksammat små lokala detaljer, men även stora principiella frågor. Till de stora principerna hör maktfördelningen. Maktfördelningen eller snarare avsaknaden av maktfördelning i Finland har jag skrivit om speciellt i inläggen "Den tredje statsmakten. Den 29 juni 2007", "Den femte statsmakten. Den 9 mars 2008" och "Maktfördelningsprincipen. Den 4 april 2010". Att en del av Sibbo inkorporerades av Helsingfors är i sig inte så anmärkningsvärt. Det är möjligt att vi kommer att få se flera stora delsammanslagningar i samband med den nya kommunreformen. Det är i första hand sättet på vilket avgörandena om inkorporeringen togs som har engagerat mig. Jag har bl.a. i inlägget "Jaktlicens. Den 28 januari 2009" noterat att Finland strängt taget inte är en rättsstat. Maktfördelningen är en förutsättning för att en stat skall kunna betraktas som en rättsstat, men maktfördelningsprincipen är inte förverkligad i Finland. Bristen på maktfördelning har i Finland resulterat i en form av korruption där den nationella eliten gör tjänster och gentjänster utan att behöva riskera att bli fast för givande eller tagande av muta. (Se "Korruption. Den 21 maj 2008".)

För tillfälle undervisar jag två kurser i samhällsfilosofi på en gång. Den ena kursen är en vanlig gymnasiekurs, medan den andra är en distanskurs. Bevakningen av fallet Sibbo har ökat mitt intresse för samhällsfilosofi, inklusive politisk filosofi och rättsfilosofi. Fallet Sibbo har för mig varit ett fallstudium som gett insikter i finländskt matutövande och prov på hur rättssystemet kan förbigås.

Charles-Louis de Secondat, baron de La Brède et de Montesquieu

Redan den antika grekiska filosofen Aristoteles noterade att det behövs maktfördelning för att maktmissbruk skall kunna undvikas, men det var den franska filosofen Montesquieu som på 1700-talet först formulerade maktfördelningsprincipen, enligt vilken den verkställande, den lagstiftande och den dömande makten bör tillhöra olika innehavare. I Finland var maktfördelningen i princip bättre förverkligad då presidenten tidigare hade större makt. Maktfördelningen har även uppgetts som ett motiv till ett bevarande av presidentens maktbefogenheter.

I Finlands grundlag heter det att "Statsmakten i Finland tillkommer folket, som företräds av riksdagen." Satsen eller momentet uttrycker folksuveränitetsprincipen, enligt vilken all offentlig makt utgår från en folkvald församling, i Finland riksdagen. Folksuveränitetsprincipen är central i den nordiska synen på demokrati, men med stöd av folksuveränitetsprincipen har regeringsmakten även kunnat köra över lag och rätt. I teorin betyder folksuveränitetsprincipen att den offentliga makten utgår från riksdagen, som representerar folket. I praktiken betyder folksuveränitetsprincipen även att regeringen vid behov kan ta beslut som strider mot lagen. Enligt folksuveränitetsprincipen har riksdagen den slutgiltiga makten, men när det gäller administrativa beslut behöver regeringen inte förankra beslutet i riksdagen.

I mitt studium av fallet Sibbo har jag frågat mig hur det är möjligt att tre partiordföranden (var av en representerade ett oppositionsparti) kunde komma överens om en tvångsinkorporering som strider mot rådande tolkning av lagen. I fallet Sibbo gick beredningen av statsrådets beslut dessutom på tok, så att det förutom materiella även fanns flera formella grunder att ogiltigförklara statsrådets beslut. Lika väl förkastade högsta förvaltningsdomstolen besvären mot beslutet. Här behövs det många förklaringar. En nödvändig förutsättning för att det skulle kunna gå som det gick i det aktuella fallet är ändå avsaknaden av maktfördelning.

Rikemansö. Den 30 maj 2011

Halva första sidan av dagens nummer av Hufvudstadsbbladet är reserverat för en nyhet ed rubriken "Nej till lyxvillor".


Artikeln inne i tidningen har rubriken "Protest mot rikemansö på Granö". Det handlar alltså om ön Granö, som efter ändringen i kommunindelningen fortfarande hör till Sibbo, men som berörs av den gemensamma generalplanen för Östersundom.




En faktaruta har rubriken "Granö skall avlasta Natura 2000". Vem som har uppgett detta syfte vet jag inte, men det klingar falskt. Snarare handlar det om att man anvisar Granö som ett nytt friluftsområde, då friluftsområdena invid Natura 2000-områdena i Östersundom planeras bli bostadsområden.

I inlägget "Sippoolaiset maksavat. Den 28 maj 2011" noterade jag att Helsingin Sanomat i fredags publicerade en insändarartikel med rubriken "Sipoolaiset maksavat nyt helsinkiläisten velkoja", undertecknad av ordförandena för fullmäktigegrupperna i Sibbo. Igår publicerade tidningen en insändare som utgör ett svar på gruppordförandenas artikel. Insändaren, som har rubriken "Kuinka paljon Sipoo on hyötynyt Helsingistä?", kan sägas vara osaklig, men stilen och argumenten är bekanta från några år tillbaka i tiden.




I gårdagens nummer av Helsingin Sanomat igår även en artikel om det finska rättssamhället och den bristande maktfördelningen. I artikeln kritiseras speciellt högsta förvaltningsdomstolens president Pekka Hallberg bl.a. av Kaarlo Tuori, som i en artikel med rubriken "'Sipoo-päätös rikkoi itsehallintoa vastaan'" Helsingin Sanomat den 17 februari 2008 hävdade att HFD:s beslut i fallet Sibbo srider mot grundlagen. (Se "Frågor större än en korvkiosk. Den 17 februari 2008".)




Jag har på denna blogg i flera inlägg relaterat bristerna i maktfördelningen med fallet Sibbo. Se speciellt "Den tredje statsmakten. Den 29 juni 2007", "Den femte statsmakten. Den 9 mars 2008" och "Sakkunniga domare. Den 14 juli 2009"

Kartellen faller samman. Den 29 september 2009

Dagens huvudnyhet är naturligtvis beskyllningarna mot statsminister Matti Vanhanen som framfördes i programmet Silminnäkijä. Övriga nyheter med nyheten om att HFD dömt Lemminkäinen till böter på 68 miljoner € för att ha upprätthållit en kartell har hamnat i skymundan. Å andra sidan dömdes Lemminkäinen till böter redan år 2007, vilket jag noterat i blogginlägget "Vanhanen och byggnadsbranschen. Den 13 juni 2008". I samma inlägg noterade jag att även Oy Alfred Palmberg Ab, hör till Lemminkäinen-koncernen. Efter domen mot Lemminkäinen torde det vara slut på asfaltskarteller i Finland på ett tag. Samtidigt har en annan kartell fallit samman. I blogginlägget "Politisk kartell. Den 13 augusti 2009" berättade jag om att professor Heikki Paloheimo hävdar att regerings- och konsensuspolitiken som bedrivs i Finland binder partierna till "politiska karteller". Man kunde tillägga att medierna i Finland dåligt uppfyllt funktionen som den fjärde eller tredje statsmakten, utan tvärtom varit en del av kartellen. Detta gäller alldeles speciellt fallet Sibbo. Knappast hade Matti Vanhanen kunnat föreställa sig att det tysta samförståndet om praxisen ("maan tapa") när det gäller gentjänster och valbidrag skulle upphävas så abrupt.

Den femte statsmakten. Den 9 mars 2008

Rättsprocessen i fallet Susans festman har föranlett en diskussion om domstolarnas politiska oberoende. Det var en samlingspartistisk och en socialdemokratisk nämdeman som i Helsingfors tingsrätt röstade för ett förkastande av alla åtal mot Susan. Helsingin Sanomat publicerade med anledning av denna diskussion på fredag kväll en text med rubriken "Näin peruskoulussa opetetaan vallanjaosta". Att domstolarna formellt är oberoende i förhållande till riksdagen och regeringen betyder inte nödvändigvis att maktfördelningen i en lagstiftande, verkställande och dömande makt är förverkligad i Finland. I Finland har vi ingen konstitutionsdomstol som övervakar att lagstiftningen stämmer överens med grundlagen. Istället är det riksdagens eget grundlagsutskott som övervakar lagstiftningens laglighet. Det är pinsamt uppenbart att utskottets medlemmar ofta röstar enligt politiska snarare än juridiska kriterier. Grundlagsutskottets ställning har aktualiserats med anledning av att HFD i sitt Sibbobeslut hänvisar till att grundlagsutskottet för tio år sedan intog den allmänna ståndpunkten att den kommunala självbestämmanderätten inte skyddar mot förändringar i kommunindelningen. (Se "Grundlagsutskottets ståndpunkt. Den 27 februari 2008".)

I Finland kan man till högsta förvaltningsdomstolen besvära sig över statsrådets administrativa beslut, men liksom fallet Sibbo visar tenderar HFD att tolka lagen till statsrådets fördel. I Sverige medger man mera öppet att Montesquieus maktfördelningsprincip inte är förverkligad. Därför kallas mederna i Sverige för den tredje statsmakten istället för den fjärde statsmakten. (Se "Den tredje statsmakten. Den 29 juni 2007".) När man nu börjat betrakta Internet och speciellt bloggarna för en ny "statsmakt" råder det olika uppfattningar om man borde kalla den nya "statsmakten" för den fjärde eller den femte. Benämningen "den femte statsmakten" kan dock vara att föredra, eftersom den benämningen den "fjärde statsmakten" är tvetydig.

En fungerande västerländsk demokrati förutsätter förutom parlamentarisk kontroll även en mångfald av medier eller alternativt politiskt oberoende medier, som bevakar den politiska makten. I Konsensusfinland är det si och så med parlamentarismen, men även pressens bevakning har stora brister. Det gammalfinska partiets ande svävar ännu över det dominerande mediebolaget Sanoma-WSOY. Därför behöver speciellt Finland en "femte statsmakt", som kritiskt granskar den politiska makten.

Det har varit min ambition att låta min Sibboblogg fungera som en del av en femte statsmakt. Bloggens betydelse har dock varit liten, trots flera hundra träffar per dag. En förutsättning för att min blogg alls har haft något inflytande har varit att traditionella medier - den tredje eller fjärde statsmakten - har anlitat mig som nyhetskälla. Min blogg är dock inte den enda platsen på Internet där statsmaktens och huvudstadens agerande i fallet Sibbo kritiserats och granskats. Nästa gång statsrådet eller HFD tar ett kontroversiellt beslut måste man även ta den femte statsmakten i beaktande.

Den tredje statsmakten. Den 29 juni 2007

Bevakningen av fallet Sibbo fortsätter med analyser, kommentarer och reflektioner. Hjallis Harkimos sade igår i etern att "De kan se sig ..." Jag delar Harkimos åsikt i denna fråga, men jag kommer att uttrycka min uppfattning i mera sofistikerade ordalag.


Nästa rond i fallet Sibbo är juridisk, men Högsta förvaltningsdomstolens beslut i frågan behöver inte vara helt oberoende av hur Sibbofrågan diskuteras i medierna. Statsrådets motiveringar för att det finns särskilt vägande skäl grundar sig på lösa antaganden och föreställningar, som det går att argumentera mot. HFD kan väl inte i det aktuella fallet fungera som gummistämpel, då Helsingfors förvaltningsdomstol uttryckligen har betonat att Sibbo kommuns och sibbobornas rättsskydd är tryggat i och med att de kan besvära sig över statsrådets beslut.

Om HFD skulle godkänna statsrådets beslut från igår kommer inte bara förtroendet för HFD att skadas. Ett godkännande av beslutet skulle antyda att utredningar och utlåtanden bara är formaliteter och spel för gallerierna. Det förefaller ofattbart att Högsta förvaltningsdomstolens domare skulle godkänna att en låtsasutredning av kvacksalvaren Pekka Myllyniemi får stå som grund för statsrådets juridiska tolkning.


Innan man lägger ett allt för stort hopp till Högsta förvaltningsdomstolen, är det ändå skäl att notera att Finland inte är en rättsstat i sträng bemärkelse. Högsta förvaltningsdomstolens beslut stämmer oftast överens med de politiska besluten och HFD har inte samma oberoende ställning som i konstitutionella rättsstater. Därför kallas median i Finland, liksom i Sverige, för den tredje statsmakten, inte den fjärde statsmakten.

Idén om den fjärde statsmakten bygger på Montesquieus maktfördelningslära, enligt vilken den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten bör skiljas från varandra. Maktfördelningen är rättsstatens grundprincip, men i Finland garanterar den dömande makten inte skydd mot den verkställande maktens godtyckliga tolkning av lagen. Denna avsaknad av rättssäkerhet kan idéhistoriskt delvis förklaras med ett inflytande från Sverige, där enligt den socialistiskt-socialdemokratiska föreställningen välfärdsstaten representerar rättvisan. En annan idéhistorisk förklaring till att den verkställande makten har fått stå över den dömande makten är arvet från den ryska tiden, då föregångaren till Samlingspartiet det gammalfinska partiet representerade undfallenhetslinjen. Ytterligare en historisk förklaring är påtryckningarna från Sovjetunionen och Kekkonenepoken, då en konstitutionell linje i vissa frågor saknade reala politiska förutsättningar. Genom att Finland blivit medlem i Europeiska unionen är den verkställande makten dock i högre grad än förut underställd lag och fördrag. Därför kunde det trots allt vara korrekt att benämna medierna den fjärde statsmakten.

Vare sig medierna är den tredje eller den fjärde statsmakten är det uppenbart att mediernas bevakning av den politiska makten i högsta grad hade behövts i fallet Sibbo. Jag vill påstå att Helsingfors och Vanhanens agerande inte hade varit möjligt om vi i Finland hade haft en pluralistisk press. I den aktuella frågan kom Helsingforspartiet att helt kontrollera den finskspråkiga pressen. Fallet Sibbo bjuder på bisarra exempel på politikernas knähundar så som Helsingin Uutisets ledarskribent och redaktör Kimmo Oksanen på Helsingin Sanomat, men av större betydelse är avsaknaden av en aggressiv undersökande journalistik. Här kunde den svenskspråkiga pressen och speciellt Hufvudstadsbladet trots allt ha gjort mera.

När jag i början av veckan ville erbjuda material som enligt min bedömning klart visade att ministern som utnämnde utredningsmannen var inblandad i en komplott, uttryckte nyhetschefen tydligt sitt ointresse. Jag hade inte förväntat mig att Hbl skulle ha kommit med några stora avslöjanden, men man kunde gärna t.ex. till den ärevördiga överborgmästaren ha ställt några obehagliga frågor, som denna inte kunde ha svarat på.


Där man i fallet Sibbo från Helsingfors sida har satsat på desinformation och spridning av vanföreställningar via medierna, gick man från Sibbos sida in för att satsa på juridiken. Därför skulle det vara ett desto större hån mot lag och rätt om Högsta förvaltningsdomstolen godkände statsrådets beslut.