Hot. Den 9 oktober 2007

Trots att regeringen idag har gett ett förlag till undantagslag har nyhetsflödet även idag dominerats av dramat i Tusby. Inte helt oväntat har några galenpannor utnyttjat situationen och skapat panik genom hotelser på Intenet. I Finland är det inte straffbart att planera brott, men hot om att brott planeras kan vara straffbara, fastän inga brott i verkligheten planeras. Straffet för olaga hot är upp till två års fängelse.

Hot och varningar är inte nödvändigvis straffbara. Ändå undrar jag hur lagligt det är att en minister hotar en kommun. På grund av kommunernas självstyrelse kan staten inte ge förordningar åt kommunerna. Staten kan utöva makt över kommunerna endast genom lagstiftning. Lika väl försökte statsminister Matti Vanhanen och kommun- och bostadsminister Hannes Manninen under föregående regeringsperiod påverka kommunernas planering och samarbete genom hot. Huruvida Manninen direkt hotade Sibbo vet jag inte, men det står klart att Jussi Pajunen och Jan Vapaavuori hotade sina kolleger i Sibbo att ministrarna bestraffar Sibbo, ifall kommunen inte går med på Helsingfors krav. Några dagar före Helsingfors inkorporeringsbeslut bekräftade Manninen hotet som Pajunen och Vapaavuori hade framfört. På denna blogg har jag gett belägg för att hotet uttryckligen var ett hot med syfte att pressa kommunfullmäktige i Sibbo att frivilligt avstå sydvästra Sibbo. Hotet visade sig senare vara en bluff, som kunde betecknas som ett utpressningsförsök.

Jag har tidigare i blogginlägget "'Selvyyden vuoksi'. Den 23 september 2007" nämnt att Vapaavuori i sitt anförande vid stadsfullmäktigemötet den 21 juni 2006 påpekade att "Selvyyden vuoksi on vielä hyvä todeta, että eduskunta voi säätää lailla mistä tahansa kuntajaon muutoksesta ilman ehtoja." I normala fall skulle en speciallag för Sibbo inte vara realistisk. Kommun- och servicestrukturreformen gav dock i princip möjligheter för en tillämpning av moment tre i § 1 i kommunindelningslagen, som säger att en ändring av kommunindelningen även kan bestämmas genom lag. Sannolikheten för en dylik lag föreföll dock betydligt större än normal i samband med kommun- och servicestrukturreformen. Att Sibbofrågan faktiskt kopplades samman med KSSR framgår bl.a. ur Astrid Thors anförande vid riksdagens plenum den 15 mars 2006:

Viime aikoina on herättänyt suurta hämmennystä ja ihmetystä Helsingin seudulla ja Uudellamaalla, kun on vaikuttanut siltä ja sellaisia puheita on kuullut, että Helsingin seudun uudistukset oikeastaan ovat se tärkein syy, miksi Paras-hankkeeseen on lähdetty. Minun täytyy sanoa, että ne kuvat, mitä on annettu esimerkiksi Helsingin itäisen naapurin Sipoon kaavoitustilanteesta, ovat olleet hyvin tarkoitushakuisia. ... Tämä kummallinen käsitys on siis tullut, että nyt oikeastaan kaikki on kiinni Helsingin seudun kaavoituksesta. Kun Paras-hankkeeseen lähdettiin, olivat syynä aivan toiset seikat. Toivottavasti Sipoon todellinen tilanne tulisi myöskin hyvin esille.

Det är skäl att notera att Manninens strukturgrupp inte (formellt) hade uppnått enighet då Helsingfors den 21 juni 2006 tog sitt annekteringsbeslut. I ett pressmeddelande den 19 juni sade Manninen ännu att "Den av mig ledda strukturgruppen som beredde kommun- och servicestrukturreformen kunde inte behandla innehållet i ramlagen eftersom regeringsgrupperna inom beredningen inte har kunnat uppnå samförstånd." Den 21 juni var det meningen att strukturgruppen en sista gång skulle sammankomma, men Manninen fick en vecka extra tid. Följande vecka lyckades man plötsligt uppnå enighet. Sibbo fanns inte med i lagförslaget, men Sibbofrågan hade Manninen lovat ordna på annat sätt.

Dagarna före Helsingfors beslut att föreslå ett område på 5000 hektar var pressen oerhört stor på Sibbo att acceptera Pajunens och Vapaavuoris erbjudande på ett endast 3000 hektar stort område. Av någon anledningen lyckades dock inte försöket att hota Sibbo att gå med på Helsingfors krav. Kanske berodde det trots allt på att Helsingin Sanomat den 20 juni antydde att Helsingfors förberedde ett initiativ till inrikesministeriet. Följden var att Pajunen till synes oförberedd plockade fram ett mycket fräckt men samtidigt obegripligt klantigt förslag på ett 5000 hektar stort område.

I efterhand kan vi konstatera att kommunindelningslagen visserligen ger möjlighet för riksdagen att genom lag bestämma om en ändring av kommunindelningen, men att även lagstiftningen måste underordnas grundlagar och internationella avtal.