Miljöminister Jan-Erik Enestam (Sfp) säger på insändarsidan i gårdagens Hufvudstadsblad att han informerades av kommunminister Hannes Manninen (c) om Helsingfors planer att inkorporera sydvästra Sibbo och Manninens beslut att stöda planerna i samma skede som statsminister Vanhanen (c) och finansminister Eero Heinäluoma informerades. Så kan det officiellt vara. I praktiken skulle minister Manninen aldrig ha vågat lova sitt stöd för ett initsiativ så uppenbart i konflikt med centerpartiets politiska linje, om inte Vanhanen redan på förhand gett grönt ljus. När huvudena rullar efter nästa val är det dock Manninen som får stå till svars för regeringens kommunpolitik.
Enestam tror inte att Helsingfors planer kommer att förverkligas, eftersom de är olagliga. Han menar även att Sfp inte motsätter sig annekteringsplanerna av språkpolitiska skäl, utan för att partiet slår vakt om lagligheten. Som parti skulle ju Sfp rent av dra nytta av att Sibbo gjorde sig av med det relativt finskspråkiga sydvästra Sibbo och i framtiden inte så radikalt tvingades att öka antalet (finskspråkiga) invånare. Man kan även tillägga att Sibbo numera faktiskt har en finskspråkig majoritet och att samtliga partier i Sibbo motsätter sig en tvångsanslutning. Lika väl har frågan om Sibbos framtid även en viktig språkpolitisk sida, redan av det faktum att Sfp av Helsingfors stadsledning beskylls för att bedriva språkpolitik. Hade Sfp och finlandssvenskarna en bättre goodwill på finskt håll, skulle man inte heller jämföra Sibbo med Nordkorea. (Se Centerministrar i pinsam situation. Den 16 augusti 2006.)
Helsingfors planer på att annektera sydvästra Sibbo upprör hela Svenskfinland. Veckans upplaga av Kyrkpressen innehåller över en sida om angreppet mot Sibbo. Förlusten av sydvästra Sibbo skulle vara speciellt tung för församlingarna i Sibbo, både ekonomiskt och emotionellt. Vid normala kommunsammanslagningar kan ju församlingarna fortleva. Ideella föreningar och friförsamlingar kan nonschalera gränsförskjutningar. Däremot tillåter lagen inte att evangeliskt-lutherska församlingar verkar över kommungränser. Speciellt skulle man i Sibbo, om annekteringen förverkligas, sörja Östersundom kyrka. Kyrkan kan bli Sibbobornas Viborg, ett sår som aldrig läks. Även om gränserna får bestå, har Helsingfors ledning redan nu lyckats förorsaka sorg och bedrövelse.
Där de finlandssvenska medierna dagligen skrivit om Sibbos sak, så saknar man i Sverige totalt intresse för saken. Jag har inte hittat den minsta lilla notis om saken i något rikssvenkt medium. Medan finlandssvenskar ofta identifierar sig med det svenska språkområdet eller den svenska språkgruppen, torde rikssvenskar endast identifiera sig med nationalstaten Sverige och med Norden som helhet. Sibbos sak är inte Sveriges, åtminstone inte så länge Arja Saijonmaa saknar sommarvilla i Sibbo skärgård.
Enligt gårdagens Hufvudstadsblad ser kommunminister Manninen Sibbostyrelsens senaste drag som en provokation. (Se Hur rädda centerministrarnas ansikten? Den 17 augusti 2006.) Mötesbesluten, inklusivet beslutet att ansluta Sibbo till Nylands landskapsförbund, kan istället för en provokation betraktas som en avbön och ångerfull vädjan om nåd: Sibbo gör allt som Helsingfors och Statsrådet begär, bara man inte flyttar kommungränsen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar