Egnahemshus. Den 19 augusti 2006

När Matti Vanhanen blev satstsminister väckte han uppmärksamhet med att stanna kvar i sitt egnahemshus i Nurmijärvi, inte allt för nära Helsingfors. Medierna drev med Vanhanen och hans idealiserande av det idylliska egnahemsboendet. Vanhanens personliga egnahemsidyll sprack med hans äktenskap, men nu tycks Centern och Helsingfors stad ha funnit varandra i värnandet om egnahemsboendet. Den oheliga alliansen mellan Helsingfors och centerpartiet representeras väl av kommunminister Hannes Manninens påstående att "vanliga Helsingforsbor ska ha rätt att bo i egnahemshus utan att byta kommun." Det är alltså, om man tolkar Manninen ordagrant, de vanliga helsingforsbornas rätt att bo i egnahemshus innanför Helsingfors gränser som ger staden rätt att inkorporera sydvästra Sibbo.

Bristen på förmånliga egnahemshus innanför Helsingfors gränser är i högsta grad ett lyxproblem för de enskilda statsinvånarna och familjerna. För Helsingfors stad är folks önskan att bo i egnahemshus däremot ett ekonomiskt problem. Genom att barnfamiljer och folk med pengar flyttar till egnahemshus utanför stadens gränser förlorar staden så väl invånare som skattebetalare. Ett tiotal Helsingforsskolor är redan indragningshotade. Vid sidan av möjligheterna att förtjäna på att bebygga helsingforsägd mark är utflyttningen från staden det viktigaste motivet bakom planerna på att annektera sydvästra Sibbo. Helsingfors kan dock bevara och även öka sitt invånartal genom att bygga innanför stadens nuvarande gränser.

Att bo i egnahemshus är inte bara dyrt, det är även relativt oekologiskt, speciellt om de som bor i egnahemshuse måste pendla långa sträckor med personbil mellan hem och arbetsplats och om husen inte är anslutna till fjärrvärmenät. Genom att bygga egnahemshus tätt och nära en centralort kan man dock göra boendet mera ekologiskt. Att koncentrera hela Finlands befolkning till Helsingforsregionen är däremot inte speciellt ekologiskt. Avstånden innanför "metropolen", som man så pretentiöst nu vill kalla huvudstadsregionen, blir allt för stora. Dessutom blir trafikstockningarna med bilar som går på tomgång olidlig.

Trots att så väl Helsingfors som minister Manninen talar om egnahemshus, planerar Helsingfors att bebygga sydvästra Sibbo lika tätt som Busholmen. Hur detta skall gå ihop med lockande egnahemshusbebyggelse kan man ifrågasätta. Jämförelsen med gamla Borgå och Ekenäs är bara illvillig retorik. (Finlandssvenskarna gillar ju traditionsrika svenskspråkiga småstadsidyller.) Kanske Helsingfors låtsas att planera bygga tätt bara för att visa att Sibbo inte själv klarar av att bygga ut sydvästra Sibbo. Alternativt så vet man i Helsingfors inte riktigt vad man vill, men man måste passa på att inkorporera sydvästra Sibbo, när man nu en gång, för att citera Jan Vapaavuori, av centerministrarna erbjudits en "once in a lifetime chance, en engångschans att få statsrådets stöd". (Se Bråttom. Den 8 augusti 2006.)

Sibbo kanske inte klarar av att bebygga sydöstra Sibbo lika snabbt som Helsingfors, men det borde verkligen inte ses som ett problem. Genom att Sibbo har utvecklats långsammare än andra kommuner i huvudstadsregionen, har man här ännu kvar en värdefull reserv för framtida egnahemsbebyggelse. Att denna reserv inte allt för snabbt förbrukas borde vara i allmännt intresse, men det är kanske inte i Helsingfors kortsiktliga intresse. Minister Manninen borde vara nöjd över att han lyckats få Sibboledningen att ändra sin politik och inte känna sig provocerad. (Se Hur rädda centerministrarnas ansikten? Den 17 augusti 2006.) Det finns verkligen inte skäl att bestraffa hela kommunen för att styrelseordföranden och kommundirektören inte kunnat förutse Centerns nyckfulla politik. Folk läser ju inte minna bloggar, så ministern kunde kanske med äran i behåll nu ta tillbaka sitt stöd för Helsingfors inkorporeringsplaner. Inkorporeringen behövs ju inte längre när Sibbo går med i Nylands förbund, välkomnar metron till Östersundom och lovar bygga egnahemshus för minst 20 000 nya invånare.