Det genomskinliga samhället. Den 28 januari 2007

Det finländska samhället är relativt öppet och genomskinligt. Genomskinligheten hänger samman med att Finland, enligt internationella undersökningar, är ett av världens minst korrumperade länder. Det finns dock ett område där Finland inte är speciellt genomskinligt: valfinansieringen. I en ledare med rubriken "Insyn i valpengar" skriver Henrik Othman i Jakobstads tidning den 9 januari följande:

Vår politiska kultur bygger på öppenhet och genomskinlighet; och vår tjänstemannakår behöver inga smörjmedel för att göra sitt jobb.

Det finns dock en sektor där Finland hamnar i tvivelaktigt sällskap. Organisationen Transparency International, med uppdraget att bekämpa korruption, kartlade för några år sedan valfinansieringen i olika länder.
På den listan befinns den finländska öppenheten lika stor som den i Bulgarien, Vitryssland och Turkiet.

Den italienska filosofen Gianni Vattimo, som senare även varit Europaparlamentariker, publicerade år 1989 en mediefilosofisk bok med titeln La società trasparente. Boken har inte översatts till svenska, men den finns översatt till finska med titeln "Läpinäkyvä yhteiskunta" (det genomskinliga samhället). Vattimo föreslår här att de elektroniska medierna har förorsakat ett sönderfall av de stora berättelserna eller de "centraliserande perspektiven" och han säger att utvecklingen har inneburit att allehanda subkulturer och minoriteter kunnat ta till orda. Det postmoderna, "genomskinliga" massmediesamhället är trots det stora informationsutbudet inte upplyst, utan kaotiskt, men just detta har en befriande verkan för minoriteter.

När Vattimo skrev boken La società trasparente existerade varken webben eller digital-TV. Vad tekniken beträffar har de trender som Vattimo uppmärksammade för snart tjugo år sedan förstärkts oerhört. Tack vare Internet och de nya elektroniska medierna har de etablerade medierna och de perspektiv som de traditionella maktmedierna representerar fått konkurrens. Lika väl tog Vattimo i mitten av 1990-talet själv avstånd från den optimism som han uttryckte i La società trasparente. Orsaken var att mediemogulen Silvio Berlusconi, som från förut ägde samtliga tre riksomfattande privata TV-kanaler, grundade ett eget parti, valdes till premiärminister och i princip erhöll kontrollen även över de tre statsägda TV-kanalerna.

I Finland har vi inte haft någon mediekejsare som statsminister. Lika väl råder det även i Finland starka band mellan politikerna och medierna. Ledarskribenterna har ofta en politisk bakgrund, redaktörerna är beroende av politiska kontakter och politikerna behöver i högsta grad goda relationer till medierna. I fallet Sibbo har kopplingen mellan politikerna och de Helsingforscentrerade medierna varit speciellt uppenbar, då de tre största partierna alla har varit inblandade och då alla partier i Helsingfors, med undantag av Sfp och Fkp, stödde det kuppartade förfarandet i juni. Samarbetet i mellan Samlingspartiet i Helsingfors och Helisngin Uutiset, vars Vandaupplaga är kamoflerad till "Vantaan Sanomat", har i fallet Sibbo varit i en klass för sig. (Se Ideologiska vanföreställningar. Den 20 januari 2007.) Lokaltidningarna Borgåbladet och Sipoon Sanomat har representerat Sibbos röst, men det är anmärkningsvärt att inte ens dessa tidningar lyft fram docent Erkki Mennolas klargörande och avslöjande expertutlåtande. (Se Sensationella avslöjanden. Den 16 januari 2007.)

Det oerhörda informationsutbudet och mångfalden av nyhetskällor gör att inte alla potentiella nyhetsbomber kommer över nyhetströskeln. (Då det gäller Mennolas utlåtande har man kanske från Sibbos sida valt att i detta skede ligga lågt och spara på krutet.) Det stora informationsutbudet och mångfalden av röster på Internet betyder inte att den politiska makten inte skulle kunna styra opinionen. Åtminstone är det möjligt att med en professionell lobbning och marknadsföring under en kortare tid skapa en hype kring en politisk idé. (Se Metropolen är en hype. Den 5 januari 2007.) Speciellt unga personer, som saknar perspektiv, är lätta att manipulera. Detta torde delvis kunna förklara att fyra av totalt fem unga riksdagskandidater som tidningen Presso intervjuat för gårdagens nummer anser att delar av Sibbo bör anslutas till Helsingfors. (Se Presso s B2/30. Lars Storbom har under rubriken "Lähes yksimieliset Sipoonvaltaajat Pressosa" kommenterat åsikterna på sin blogg.) Vid ett besök i Finland våren 1996 varnade Vattimo – vis av Berlusconis framfart två år tidigare – för möjligheterna till manipulation via direkt eller omedelbar växelverkan. (Se min artikel "Politikens villkor i datoriserade samhällen".) Vattimo talade inte längre optimistiskt om det "genomskinliga samhället".

I själva verket antyder Vattimo redan i La società trasparente att titeln på boken kan tolkas ironiskt. (Se min doktorsavhandling, avsnitt 25.) Men visst är dagens samhälle på många sätt oerhört genomskinligt jämfört med samhället före webben. Under det senaste året har Helsingfors uppvisat en förvaltningskultur som saknar förutsätningar i dagens informationssamhälle. Möjligheterna att på Internet läsa och jämföra olika dokument ger helt nya förutsättningar att avslöja mygel och politiskt köpslående.

Sent igår kväll skrev Kimmo Oksanen igen på sin blogg "Suurkaupungin hai" om fallet Sibbo. Rubriken är denna gång "Kuuluuko Sipoo-kiista hallitukselle?". I artikeln kommenterar Oksanen artikeln "Sibbotvisten inte regeringens sak" i lördagens Hufvudstadsblad. Oksanen ringde igår Centerns partisekreterare Jarmo Korhonen, som för Hbl sade att en gränsjustering absolut inte skall skrivas in i regeringsprogrammet. Oksanen gör nummer av att gränsjusteringar verkligen hör till regeringens uppgifter och hänvisar till tidigare gränsjusteringar där Helsingfors har expanderat.

Visst är ändringar av kommunindelningar regeringens uppgift, även om Centerns partisekreterare i gårdagen Hbl anmärkningsvärt nog signalerar att hans parti nu anser att bostadsproduktionen i Huvudstadsregionen bör tryggas på andra sätt än genom gränsjusteringar. Ett par centrala fakta torde Oksanen, liksom många andra, dock ha missat: Genom att bli städer i början av 1970-talet förhindra Esbo och Vanda en ytterligare expansion av huvudstaden. Genom att Esbo och Vanda beviljades stadsrättigheter 1972 respektive 1974 fanns inte tidigare existerande motiv och juridiska grunder för en gränsjustering mellan huvudstaden och de omringande kommunerna. Kommunallagen från 1977 avskaffade emellertid den juridiska skillnaden mellan stad och (lands)kommun. Därmed har det inte på tre årtionden funnits några juridiska grunder för Helsingfors eller några andra städer i Finland att expandera, andra än de som gäller kommuner i allmänhet. Argumentet att Helsingfors tidigare i stadens historia har vuxit saknar relevans som ett argument för en annektering. Oksanen är dock i gott sällskap. Bland andra har ledamoten i Helsingfors stadsplaneringsnämnd, historieprofessor Laura Kolbe och kommunminister Hannes Manninen lyft fram Helsingfors tidigare utvidngningar som ett argument för en inkorporering av sydvästra Sibbo.

I gårdagens Uusimaa ingår en artikel med rubriken "Itä-Uudenmaan liitto valmistautuu teilaamaan Myllyniemen esityksen". På måndag skall landskapsstyrelsen för Östra Nylands förbund behandla landskapsförbundets utlåtande om Pekka Myllyniemis rapport till Inrikesministeriet. Jag citerar ur artikeln:

Maakuntajohtaja Jaakko Mikkolan laatiman lausuntoesityksen mukaan Myllyniemen esitys ei täytä kuntajakolain edellytyksiä eikä siinä esitetä riittäviä perusteita alueluovutukselle.

Raportissa Itä-Uudenmaan esitetään liiton toiminnasta virheellisiä väittämiä, joita lausuntoesityksessä pidetään valitettavina. Siihen sisältyy myös esitys Itä-Uudenmaan liiton toiminnan lakkauttamisesta, joka on myös lausuntoesityksen mukaan valitettava ja asiaton.
Lausuntoesityksessä todetaan, että raportissa on käytetty runsaasti valmista Helsingin kaupungin ja Uudenmaan liiton tekstimateriaalia, jota on vain vähän muokattu.