Topeliusdagen. Den 14 januari 2007

Idag är det Topeliusdagen. Zacharias Topelius föddes den 14 januari på Kuddnäs gård utanför Nykarleby och dog på Björkudden i Östersundom i Sibbo den 12 mars 1998. (Bilden ovan är från Björkudden.) Topelius bodde en stor del av sitt liv i Helsingfors, men det är framför allt i Nykarleby och Sibbo som man känner stolthet över "sin" andliga storman. I Sibbo ordnar kommunen tillsammans med Topeliussällskapet varje år ett Topeliusseminarium. Det XVII Topeliusseminariet ordnades i fredags i Topeliussalen i Nickby. Rubriken för årets seminarium var "Tidningen i tiden - Barntidningens utveckling i Norden". Tidningens utveckling omfattade här allt från Topelius första tidning till dagens internettidningar.

Topelius är kanske mest känd som sagofarbrorn och diktaren, men han hann även vara bl.a. professor i historia, universitetsrektor och redaktör. Mellan åren 1841 och 1860 var Topelius redaktör på Helsingfors Tidningar. Topelius var en mycket mångsidig redaktör, men han verkade i en tid då generalguvernören och censuren begränsade pressfriheten. Av sin lärare Johan Ludvig Runeberg hade han dock lärt sig ett sätt att förena finsk fosterländskhet med lojalitet mot Kejsaren. Här kom Topelius poetiska talang att vara en resurs även i Topelii journalistiska värv.

Trots alla följetonger och diktsamligar är det läseboken Boken om vårt land som är Topelii mest inflytelserika verk. Topelius jubileumsår 1998 disputerade jag med en historiefilosofisk och idéhistorisk avhandling "Stora och små europeiska berättelser". Avhandlingens disposition och ramberättelse bygger på Topelii läsebok, vilket naturligtvis gör avhandlingen högst okonventionell. Berättelsen börjar med att jag, en "obildad Sibbobo" tar flyget till Rom och slutar med hemkomsten och hur jag ser fädernestranden dyka upp bakom horisonten.
Fastän självaste professor Matti Klinge tipsade några tidningar, fick min avhandling föga publicitet i de konventionella medierna. Inte heller öppnnade avhandlingen vägen för någon forskarkarriär, men en webbversion av avhandlingen levde vidare. Ännu i fjol fick jag via min webbplats beställningar på den tryckta originalversionen från Sverige, Danmark och Island. Och google ger 580 träffar för "stora och små europeiska historier".

Idag skrivs de flesta doktorsavhandlingar på engelska, även då doktoranden är finne eller finlandssvensk. Vill man som expert på ett snävt område nå ut med sina forskningsresultat, skall man inte skriva på svenska. Men vad gör man om man inte behärskar något annat språk än sitt modersmål?

Den som i Finland skriver på svenska kan räkna med en språkbarriär, men även text författad på svenska kan ha inflytande. När statsminister Matti Vanhanen publicerar kolumner på svenska i Hufvudstadsbladet får han nog publicitet över språkgränsen. Vem som talar och var någonting säges avgör om budskapet uppmärksammas. I det postmoderna mediesamhället kan lika väl den lilla berättaren ibland utmana den stora etablerade berättelsen. En bild eller ett videoklipp taget med en mobiltelefon och publicerad på YouTube kan stjäla uppmärksamheten från de etablerade TV-bolagen, vars kameravinklar bestäms av mediemoguler eller politiska makthavare. Ett avslöjande på en blogg kan sabotera professionell medielobbning och kontrollen över maktmedierna.

Min avhandling handlar i själva verket om hur i vår postmoderna tid den lilla historien och det partikulära perspektivet kan utmana den stora berättelsen och det etablerade perspektivet, som definierar vad som är ett "allmänt intresse". Här ger de nya elektroniska medierna och speciellt Internet helt nya möjligheter. Detta är åtminstone min mediefilosofiska tes. Denna övertygelse har den senaste tiden sporrat mig att skriva min blogg.

På sin tid var Zacharias Topelius redaktör på Finlands största tidning och formade inte minst genom Boken om vårt land den stora nationella berättelse som förenade finländarna till ett folk. För mig representerar Topelius däremot även små partikulära och individuella berättelser; personliga minnen. Topelius står för minnena från min skoltid och speciellt från Simsalö skola: teaterpjäserna, dikterna, sagorna, psalmerna och den runebersk-topelianska fosterländskhet som ännu i min barndom genomsyrade skolundervisningen. Topelius representerar för mig även Östersundom med Östersundom gård och Östersundom kapell.

Topelius hem Björkudden ligger i det område som utredningsman Pekka Myllyniemi föreslagit att skall inkorporeras med Helsingfors. En inkorporeing lär skall tjäna ett "allmänt intresse", men jag ifrågasätter. Mitt bloggskrivande är för mig ett mediefilosofiskt experiment, men även mitt sätt att försvara det som står mitt hjärta närmast. Politikerna kan kanske utöva påtryckning på de stora etablerade medierna, men en bloggskrivare är det svårare att tysta ner.



Dagens Hufvudstadsblad tar upp den politiska kampen mellan Helsingfors och Sibbo på ett högst indirekt sätt. Tidningen har gjort en jämförelse av fullmäktigemötena i Huvudstadsregionen samt i Kyrksllätt och Sibbo. Vanda får de lägsta poängen, medan Sibbo får de högsta poängen. Det är dock fullmäktigemötet i Helsingfors som får mest negativ publicitet: "I Helsingfors undersöks medborgarna med metalldetektorer och i Sibbo bjuds de på bullar." Den negativa upplevelsen av Helsingfors fullmäktigemöten påverkas av att Hbl tillsammans med 24 journaliststuderanden har besökt stadshuset just den 29 november då stadsfullmäktige upprepade sitt annekteringsbeslut. Jag citerar:

Studenterna förargade sig över politikernas ryggradslöshet. Till exempel sade en centerpartist att hon var emot annekteringen, men tänkte rösta för ändå.

Och Peter Sjöholm förargade sig över att gröna förbundet gick med på att bygga ut oförstörd natur mot att de får ett naturskyddsområde.

Äntligen säges det ut, men varför bara i förbifarten, av en ren tillfällighet i ett citat av en journaliststuderande? Varför gräver tidningen inte i kohandeln, som kanske rättare borde kallas handel med rovbyte? (Se Handel med stöldgods? Den 21 december 2006.) Var finns den undersökande journalistiken?