Politiska domare. Den 27 januari 2007

Sent igår kväll skrev Håkan Eklund på sin blogg "Arktiska latituder" om min blogg. Tack, det var vänligt Håkan. Jag och Håkan har aldrig träffats eller ens talat med varandra i telefon, men jag har följt med hans förehavande den senaste tiden. Vi har kommit i kontakt med varandra genom bloggandet. Se där hur Internet och bloggarna har förändrat världen - och kustbygden! Även i torsdags skrev Håkan om det nyaste numret av tidskriften Skärgård, som han är redaktör för.

I en artikel med rubriken "Sibbobornas röst gör brevkampanj betydelös?" reder dagens Borgåblad ut förvirringen kring För Sibbos "brevkampanj". Överdirektör Cay Savón hade inte sett brevet då hon komenterade det för Helsingin Sanomat. Se e-tidningen.

I dagens Hufvudstadsblad ingår en artikel med rubriken "Sibbotvisten inte regeringens sak". Centerns partisekreterare Jarmo Korhonen säger här att frågan om en gränsjustring absolut inte bör skrivas in i något regeringsprogram, eftersom "Det är en fråga som kommunerna sinsemellan borde lösa och inte blanda in statsmakten". Vidare säger han att "Gränstvisten handlar sist och slutligen om att trygga bostadsproduktionen i regionen."

"Sibbo inget politiskt beslut" är rubriken på en klargörande artikel i dagens Vasablad. Justitiekansler Paavo Nikula säger här att Sibbobeslutet är ett myndighetsbeslut av regeringen, inte ett politiskt beslut. Jag citerar:

Det finns risk för att allmänheten har felaktiga förväntningar på statsrådets kommande beslut i gränsfrågan mellan Sibbo och Helsingfors. JK Paavo Nikula säger att regeringens beslut inte är politiskt.

Skulle man kunna lita på att ministrarna fungerar som sakkunniga, objektiva och opartiska domare när de gör sitt förvaltningsbeslut, hade Sibbo inte behövt mobilisera sitt motstånd. Med sina uttalanden har ministrarna bevisat att de varken känner lagen eller är opartiska. Statdsrådets beslut går att överklaga, men även högsta förvaltningsdomstolens domare är människor vars uppfattning av om vad som är ett allmänt intresse påverkas av rådande opinioner. Visserligen borde det gå att lita på domarna, men avsaknaden av prejudikat utgör ett osäkerhetsmoment. I princip fungerar alltså även ministrarna som domare då de gör myndighetsbeslut. Vasabladet skriver:

Regeringens uppgift är att fungera som domare. Kommunindelningslagen stadgar att det är möjligt att flytta ett område från en kommun till en annan, trots att det sker mot den berörda kommunens vilja.
-Regeringen ska besluta om Helsingfors initiativ att annektera en del av Sibbo uppfyller de villkor som kommunindelningslagen ställer, säger Paavo Nikula.
En förutsättning för att kommunindelningslagen i detta fall skall kunna tillämpas är att det finns särskilt vägande skäl för Helsingfors anspråk på en gränsjustering. Nikula säger att dessa fakta skall öppet motiveras. Efter det gör statsrådet sina konklusioner.

Antingen har statsminister Matti Vanhanen inte i tid förstått sin domarroll, eller så är syftet med sina ställningstagande inte att främja Helsingfors östexpansion. Sedan Helsingfors gjorde sitt annekteringsbeslut den 21 juni har Vanhanen uttalat sig flera gånger om Helsingfors förslag, bl.a. vid öpnningen av bostadsmässan i Esbo i juni. Ändå kom intervjun med Vanhanen i Rakennuslehti den 23 november som en skräll. (Se Ställningstagande av statsministern. Den 24 november 2006.) I intrevjun sade Vanhanen bl.a. att "Periaatetasolla Helsingillä on vahva tuki takanaan, mutta yksityiskohdat eivät ole välttämättä ne, mitä kaupunki on esittänyt." Vidare sade Vanhanen att "Tämä on niin tärkeä asia, että sitä viedään eteenpäin. Rkp ei ole voinut tätä hyväksyä, mutta keskustan ja sosiaalidemokraattien kesken asiasta on hallituksessa poliittinen sopu". Vad var syftet med dessa uttalanden?

Det förefaller uppenbart att så väl Helsingfors i sitt utlåtande till länsstyrelsen som kommunindelningsutredare Pekka Myllyniemi i sin rapport tagit hänsyn till Vanhanens åsikter. Det förefaller således inte finnas några förutsättningar för ett opolitiskt, rent administrativt beslut. Eftersom statsministern liksom kommunministern i Sibbofrågan gjort utalande i uppenbar konflikt med det egna partiets linje och den traditionella Centerväljarnas intressen, har hans uttalanden väckt misstankar. Misstankar väcker det även då han tar sig tid att ge en intervju om bostadspolitik mitt under Finlands EU-ordförandeskap. Vanhanens budskap att man lättare bör bevilja byggnadslov och att man bör låta bygga egnahemshus för att det är vad folk vill ha förefaller populistiskt, liksom Centerns valslogan "Vähän kuin itseäsi äänestäisit". Man bedriver dock knappast valkampanj i en branschtidning så som Rakennuslehti, åtminstone inte flera månader före valet. Då Centern nu går till val med en rekordstor valbudjet kan det inte förhindras att man misstänker att Vanhanen i själva verket har varit ute och friat till valfinansiärer.

Vanhanens argument för en annektering av sydvästra Sibbo utgör inga juridiska grunder för en gränsjustering. Motivet är istället att öka utbudet och sänka priset på tomtmark. Rubriken på intervjun i Rakennuslehti, "Sipoo on pääministerin tonttisodan ensiaskel" är betecknande för Vanhanens projekt. Lyckas "tomtkriget", är byggnadsbranschen den stora vinnaren. Det finns ingen garanti för att även bostadsprinserna skulle sjunka. Jag kan inte bevisa att byggbolagen är en huvudsaklig eller ens betydande finansiär av Vanhanens och Centerns rekordstora valbudjet. Partierna behöver inte redovisa för sina finansiärer. I de två senaste valen har Vanhanen själv uppgett stödföreningarna Kansainvälinen Suomi ry respektive Uudenmaan Suunta ry som de huvudsakliga valfinansiärerna. Varifrån Vanhanens stödföreningar har fått sina medel är det svårt att få reda på. Det kan ändå vara skäl för Vanhanen att begrundsa att vi är många som är intresserade av vem som finansierat hans och Centerns kampanj, ifall regeringen finner "särskilt vägande skäl" för en anektering.

När jag började skriva min blogg gav jag den namnet "Politiskt inkorekt". Efter att ha läst Mikael Sjövalls kolumn i det senaste numret av tidningen Volt inser jag att jag kanske även själv fallit för en viss språkpolitisk korrekthet i fallet Sibbo. Sjövall skriver:

Då svenskbygderna förfinskas av urbaniseringens eller industrialiseringens gilla gång ska man helst tala om kommunernas rätt till självbestämmande, inte om kommunernas språkförhållanden. Sibbos framtid handlar sålunda om om juridiska övertramp, naturnära boende och helsingforsiska kleptokrater, inte om rätten att slå vakt om den svenska kulturautonomin. Det kallas för taktik.

Mitt hjärta klappar för svenskspråkiga miljöer, men det viktigaste för mig är att det finns många i Finland som förstår svenska. Fastän min blogg knappast hade några finskspråkiga läsare i somras skrev jag redan i blogginlägget Mera om Sibbo. Den 12 juli 2006 följande:

Konflikten mellan Helsingfors och Sibbo handlar inte i första hand om en konflikt mellan språkgrupperna. Den handlar kanske i första hand om en konflikt mellan den stora nationella berättelsen om nationens utveckling och mindre lokalt förankrade historier. Personligen är jag villig att offra det svenska språkets ställning i Sibbo för att bevara den lokala identiteten och samhörigheten. Rör inte gränserna!

Svenska folkpartiet kunde ha valt en annan linje i fallet Sibbo. Hade partiet accepterat en annektering, så hade man kanske kunnat trygga partiets ställning i Sibbo och Östnyland ett tag framåt. Så som man från Helsingfors och regeringens sida har skött Sibbofrågan, var det dock otänkbart att låta Sibbo stympas. Den språkpolitiska korrektheten beror i hög grad på att finlandssvenskarna är en statsbärande minoritet, vars parti ofta innahaft regeringsansvar. Sfp:s språkpolitiska linje har på många sätt gynnat svenskans ställning i Finland. Tack vare tesen "två språk, men ett folk" finns det idag även många med finska som modersmål som kan svenska och t.ex. läser min blogg. Om språklagen och den kommunala självstyrelsen inte respekteras, är jag dock villig att byta politisk åsikt. Respekteras inte lagen, är det på sin plats att finlandssvenskarna börjar kräva internationellt erkännande som en utsatt ursprungsbefolkning. Det kunde bli dyrt för majoritetsbefolkningen.